Sör Lindberg

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Utsikt från östligast belägna byklungan. Vyn är över de vidsträckta skogslandskapen i väster, samt även över huvudklungan kring den genomlöpande byvägen mellan Risa och Norr Lindberg.
Utsikt från östligast belägna byklungan. Vyn är över de vidsträckta skogslandskapen i väster, samt även över huvudklungan kring den genomlöpande byvägen mellan Risa och Norr Lindberg. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Sör Lindbergs läge i en kraftig sluttning med storslagna utsikter är mycket speciellt. Den höglänta terrängen med de stora och öppna odlingslandskapen är effektfull och bidrar stort till byns karaktär och kvaliteter.

Historik

Byn Sör Lindberg ligger Åsbygge fjärding i Leksands socken. Lindbergsbyarna koloniserades förhållandevis tidigt med hänsyn till det höglänta läget. Anledningen är sannolikt den att byarna vilar på kalkhaltig moränjord som varit förhållandevis väl lämpad för odling. Den äldre namnformen Limberg, där Lim betyder kalk eller ljus jordmån, antyder detta. Innan 1600- och 1700-talen åtskildes inte Norr- och Sör Lindberg i administrativ bemärkelse. Sör Lindberg var tidigare en blandby och innefattade således både fäbodgårdar och bofasta gårdar. Byarna Ullvi, Tibble och Noret hade delägande i fäbodar i Sör Lindberg. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Sör Lindberg ligger högt i topografin – högre än alla andra byar i Leksands socken frånsett Norr Lindberg och Böle. Bebyggelsen är grupperad i flera klungor som utbreder sig över en bitvis mycket brant västsluttning. Närmast byklungorna finns stora ytor med fortfarande öppen och hävdad odlingsmark. Byn inramas i övrigt av bitvis kraftigt kuperade skogslandskap av en karaktär som är typisk för den östra delen av Leksands kommun och Åsbygge fjärding. I norr finns berget Björkbacken som avskiljer byn från Norr Lindberg. I söder finns Knytberget och Knytbergets naturreservat. Österut löper en väg mot Risholn. Västerut finns en brant sluttning mot dalgången kring sjön Opplimen, där byar som Sjugare, Bodlindor och Sätra finns. Från byn löper storslagna siktlinjer företrädesvis västerut.

Betes- och odlingslandskapet i Sör Lindberg är kuperat, vidsträckt, öppet och hävdat. Spåren av äldre småskaliga ägofigurer och historisk markberedning förekommer på vissa ytor nära byklungorna, men utgör idag inte en framträdande beståndsdel i det annars stora och öppna jordbrukslandskapets karaktär. Istället finns spåren av ett för sin tid (1920-talet) mycket modernt och effektivt jordbruk med diken, stora ägoytor och rika odlingar. Landskapskaraktären är till förtjänst av flera föregångspersoner som kring sekelskiftet år 1900 sökte förbättra jordbruket i Norr- och Sör Lindberg. Bland dessa var Anders Nyström, som byggde en enligt Karl Erik Forsslund »märklig« mönstergård längst norrut i byn (se mer nedan).

Byform

I Sör Lindberg finns fyra tydliga byklungor belägna på avsatser och åsar i markerad västsluttning till berget Björkbacken. Huvudklungan med radbystruktur breder ut sig kring byvägen mellan Risa och Norr Lindberg, som löper genom byn i nord-sydlig riktning. Söderut från huvudklungan finns ytterligare en grupp med två gårdar samt en ensamgård belägna kring byvägen mot Risa. Österut från huvudklungan, på en avsats, finns en grupp med tre tätt samlade helt eller delvis kringbyggda gårdar. Sist men inte minst finns en klunga om fem gårdar på krönet av den sluttning som hela byn är belägen i.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Så som har varit brukligt i Leksandsbygden var gårdarna i Sör Lindberg nästan uteslutande helt kringbyggda med fyrkantsform vid storskiftet, som inträffade på 1820-talet. Idag återstår ingen fyrkantsbyggd gård på ursprunglig plats. Det finns dock flera gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. Bland dessa gårdar åtminstone i viss utsträckning månghussystemet med äldre timmerhus bevarat, trots att det också är vanligt med större ladugårdsanläggningar och ekonomibyggnader som helt eller delvis tillkommit under 1800-talets senare hälft eller senare. I Sör Lindberg konstitueras bebyggelsen i hög grad av gårdar. Nyare fritidshus, sommarnöjen och enstaka villor förekommer nästan inte alls, vilket är anmärkningsvärt.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På de äldre gårdarna i Sör Lindberg förekommer enstaka enkelstugor, parstugor och korsplanshus samt även ett dubbelkorsplanshus i den östra byklungan. De få parstugor som finns, bland annat i form av en tvåvånings parstuga längs den genomlöpande byvägen mitt i byn, är troligen utbyggda enkelstugor. Beträffande korsplanshusen är de tillkomna kring sekelskiftet år 1900 och ersatte i samband med detta äldre bostadshus. Flera av byggnaderna har emellertid genomgått sentida renoveringar och utbyggnader varvid den ålderdomliga karaktären ändrats.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.  

Äldre byggnader i byn är oftast knuttimrade med stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även andra sorters träfasader i form av locklistpanel samt stående och liggande fasspontpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och antingen av enkel modell med lätt profilerad utkragning ovantill.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre stående eller liggande glasrutor. Det finns även enstaka äldre blyspröjsade fönster bevarade.

Beträffande dörrar är utformningen ofta enkel och i trä.

De äldre farstukvistar som finns kvar i byn är förhållandevis enkla och i flera fall inbyggda antingen med pulpettak, kuverttak eller sadeltak.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Många äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis ospröjsade tvåluftsfönster, nya paneler, nya ytterdörrar och verandor samt farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

Sör Lindbergs läge i en kraftig sluttning med storslagna utsikter är mycket speciellt. Den höglänta terrängen med de stora och öppna odlingslandskapen är effektfull och bidrar stort till byns karaktär och kvaliteter. Jordbruket i Lindbergsbyarna låg under det tidiga 1900-talet i framkant för hela Leksand, vilket det än idag kan urskönjas spår av.

I den norra delen av huvudklungan, längs den genomlöpande byvägen, finns en samling med tre trösklogar, flera härbren och en smedja med kolhus som tillsammans bildar en utmärkande miljö där timmerhuskulturens månghussystem är påtagligt. Trösklogarna är sammansatta i en länga, vilket också är ett speciellt drag.

Anders Nyströms »mönstergård« är belägen längst norrut av gårdarna i Sör Lindberg. Gården omskrevs av Karl-Erik Forsslund i Med Dalälven från källorna till havet, och var då kringbyggd på tre sidor. Sedan dess har ett bostadshus tillkommit på den västra sidan av gårdstunet och slutit det med fyrkantsform. Gården omtalades av Forsslund för sina rika planteringar och en vidsträckt trädgård med fruktträd, bärbuskar, köksväxter och mängder av blomster. I trädgården fanns också en park med torv- och träsoffor, kvarnstensbord, bikupor, märkliga stenar och bakom gården en stor konstgjord fiskdamm med näckrosor. I den utsträckning trädgårdsanläggningen och planteringar finns kvar idag utgör det ett synnerligen utmärkande drag för byn.

Söder om korsningen mellan Torrbergsvägen och Åkerbacken, i huvudklungan, finns en enkelstuga sammanbyggd med en ekonomibyggnad i vinkel. Byggnaden inrymde under en period på 1900-talet byns lanthandel.

Västerut från byn, längs den gamla kyrkvägen mot Noret finns Höghol - en stor kulle, cirka 15 meter hög och 50 meter i diameter. Platsen sägs vara hemsökt av Höghols Anna, som enligt traditionen gravsattes i högen. Höghol med omgivningar inköptes av Erik Axel Karlfeldt på Sångs i Sjugare, som ofta satt på kullen och skrev dikter. Bland annat ska en del av dikterna i samlingsverket Hösthorn tillkommit på platsen.

Många bevarade äldre farstukvistar är »inbyggda« med panel och har fönster.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Sör Lindberg.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livs­uppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

I Sör Lindberg är jordbrukslandskapet vidsträckt, öppet och till stor del hävdat. Landskapets karaktär tillkom till följd av en innovativ satsning från personer i byn under tidigt 1900-tal, vilket bland annat omskrivs av Karl-Erik Forsslund i Med Dalälven från källorna till havet. Spåren från den dåvarande utvecklingen manifesterar sig bland annat i system av dikningar som bland annat syns i den södra delen av byn. Det öppna och hävdade odlingslandskapet har höga kulturvärden. Dels är landskapet en mycket värdefull del i byns karaktär, dels kan landskapet berätta om hur jordbruket i byn moderniserades kring sekelskiftet år 1900. Kvarvarande delar av Anders Nyströms trädgårdsanläggning och fruktplanteringar kan särskilt tydligt berätta om utvecklingen och kvarvarande delar i form av exempelvis fruktträd, fiskdamm och byggnader har särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Kvarvarande spår av det tidiga 1900-talets moderniseringsarbeten i form av exempelvis dikningar.
  • Kvarvarande spår av Anders Nyströms trädgårdsanläggning i den norra delen av byn.
  • Odlingsrösen som konstruerats i samband med markberedningen.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Sör Lindberg är bebyggelsens läge med en huvudklunga i radbyform samt flera mindre närliggande klungor på avsatser i sluttningarna särskilt värdefullt. I synnerhet i huvudklungan är gårdarna belägna tätt inpå bygatan, vilket bidrar till byns trivsamma och organiskt framvuxna karaktär. Mönstret med tätt bebyggda byar är typiskt för Leksand och Övre Dalarna och kan berätta om hur byn framvuxit i kontext till kulturlandskapet, vilket är värdefullt. Det är också tydligt att bymönstret lämnats förhållandevis opåverkat av skiftesreformer, vilket liksom i många av Leksandsbyarna är anmärkningsvärt ur ett nationellt perspektiv.

Värden/var varsam med:

  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med en radby och täta byklungor på avsatser till Björkbackens sluttningar. I synnerhet den tätt bebyggda huvudklungan där de äldre gårdarna är tydligt grupperade kring den genomlöpande byvägen.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Sör Lindberg har flera av de äldre gårdarnas månghussystem övergetts och de äldre timmerbyggnaderna ersatts eller sammanbyggts till större ladugårdskomplex. Förändringen inträffade sannolikt från 1800-talets senare hälft och framåt. I samband med detta ersattes även flera äldre bostadshus mot exempelvis korsplanshus. På vissa gårdar kvarstår emellertid längor med ålderdomliga timmerbyggnader och även äldre bostadshus i form av några enstaka enkelstugor och parstugor. Det finns även flera gamla härbren och även en smedja med kolhus bevarade i byn. Äldre trösklogar ingår dessutom ofta i de längor som tillkom från och med det sena 1800-talet. Kvarvarande äldre timmerhus i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor och parstugor. Några värdefulla exempel finns på fastigheterna Söder Lindberg 11:4, Söder Lindberg 21:8, Söder Lindberg 12:9, Söder Lindberg 6:6 och Söder Lindberg 18:9. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig äldre fönstersättning; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; lunettfönster; befintliga äldre dörrar och farstukvistar; kontursågade stöd på farstukvistar; inbyggda farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Timrade härbren, ängslador och smedjor i landskapet kring byklungorna kan berätta om timmerhuskulturens utbredning även i landskapet runt om gårdarna och sådana byggnader har särskilt kulturvärde.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att gårdarna står tätt intill de genomlöpande byvägarna, och att husen står tätt intill varandra i respektive klunga.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Sör Lindberg finns fortfarande flera kringbyggda gårdar samt även en fyrkantsbyggd gård (Nyströms) där gårdstunet emellertid slöts på ett sådant sätt under 1900-talet. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Lika som i Sör Lindberg har det i de flesta Leksandsbyarna varit vanligt att gårdar som tidigare varit helt fyrkantsbyggda ändrats under det sena 1800-talet och framåt. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • De kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Söder Lindberg 8:4, Söder Lindberg 12:9, Söder Lindberg 12:10, Söder Lindberg 14:18, Söder Lindberg 5:8, Söder Lindberg 22:5, Söder Lindberg 6:6, Söder Lindberg 7:4 och Söder Lindberg 14:14.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. Många gårdar i Sör Lindberg bär fortfarande tydliga spår av det sena 1800-talets förändringsvåg. Det finns flera goda exempel på gårdsbildningar av sen 1800-talskarkatär med stora ladugårdskomplex och korsplanshus med tidstypisk form där dock detaljutformning ofta förändrats. Gårdarna kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför kulturvärden. En del korsplanshus har en knuttimrad stomme och kan därför även berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Det samma gäller för de timmerhus, företrädesvis trösklador, som under perioden sammanbyggdes med andra ekonomibyggnader till större sammanhängande längor eller vinkelställda byggnader, där även ladugårdsanläggningar ingått.

Värden/var varsam med:

  • Några värdefulla exempel på gårdar av sen 1800-talskaraktär finns på fastigheterna: Söder Lindberg 13:5, Söder Lindberg 14:18, Söder Lindberg 5:8 och Söder Lindberg 2:6. Särskilt utmärkande är Anders Nyströms gård på fastigheten Söder Lindberg 22:5 som beskrivits mer ingående ovan.
  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel. Beträffande korsplanhus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga tegelskorstenar.
  • Befintliga dekorerade taktassar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader av frilagd timmerstomme eller med liggande och stående spontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader.
  • Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga äldre farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-02