Stormo

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

 Nära igenvuxen fäbodväg till fastighet Västberg 3:15.
Nära igenvuxen fäbodväg till fastighet Västberg 3:15. Foto: Simon Langwagen, Dalarnas museum.

Stormo är ett litet fäbodställe i Åsbygge fjärding i östra Leksands socken. Fäbodstället nyttjades historiskt av brukare från Västberg och Sätra.

Administrativ historik

Stormo är ett litet fäbodställe i Åsbygge fjärding i östra Leksands socken. Fäbodstället nyttjades historiskt av brukare från Västberg och Sätra. På senare tid har fäboden även nyttjats av folk från Björkberg och Överboda. Den sista fäbodvistelsen ägde enligt uppgift rum 1925. Fäboden låg i Leksands landskommun, som bildades 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 införlivades även Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Stormo fäbodställe består av fyra glest placerade fäbodgårdar som idag skiljs åt av mindre skogspartier. Gårdarna ligger på förhållandevis flack terräng omgiven av kuperade skogsmarker. Ett par hundra meter åt öster återfinns Säterbodarna, en annan betydligt större fäbodplats.

Stormo ligger djupt in i tätvuxen barrskog. En lång skogsväg förbinder fäbodstället med Risholnsvägen i norr. Fäbodstället ligger cirka 1,5 kilometer väster om Hyttsjön.

Stormo utgörs av fyra fäbodgårdar, varav samtliga återfinns på flack mark omgärdad av tät skog. Vardera fäbodgård omges idag av en mindre röjd glänta.

Närmast fäbodgårdarna återfinns även en mindre koncentration av lövträd främst björk, rönn och sälg. Fäbodstället har historiskt omgärdats av stora öppna fält, antingen bestående av betesmarker eller odlad jord. Idag har samtliga av dessa marker vuxit igen.

Stormos fäbodar nämns första gången i fäbodinventeringen 1663–1664, där fyra brukare listas som aktiva på området. Vid storskiftet på 1820-talet fanns här fem brukare, varav alla omnämns ha stugor med tillhörande jordbruks- och betesmarker. Fäboden har således bibehållit samma storlek allt sedan 1600-talet.

Byform, gårdsformer och gårdsstrukturer

Den västra gården är helt kringbyggd, komplett med bostadshus och diverse ekonomilängor. En större byggnad som återfunnits strax utanför denna kringbyggda gård, troligtvis en lada, tas upp på en inventeringskarta av Dalarnas museum från 1970-talet. Denna byggnad är idag antingen flyttad eller riven.

De övriga tre fäbodgårdarna är antingen kringbyggda på tre sidor eller bestående av vinkelställda byggnadskroppar.

Bebyggelsens huvuddrag

Samtliga äldre byggnader på fäbodvallen är långsmala timmerstugor med sadeltak i en vinkel omkring 30 grader.

Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.

Fäbodstugorna är vanligen enkelstugor och något större än övriga byggnader och med skorsten. Därutöver finns en mångfald av olika ekonomibyggnader, även de i timmer.

Med undantag för att enstaka stugor fått nya fönsterbågar under det sena 1900-talet ses inga senare stora ändringar på de gamla byggnaderna. Likaså har det inte tillkommit några nya sommarstugor eller friggebodar på området, med undantag för en liten ofärgad timmerbod på den sydöstra sidan av den kringbyggda gården i nordväst.

Byggnadsdetaljer och material

Samtliga äldre byggnader är ofärgade med naturligt grånade timmerväggar. Det enda undantaget är ett rödfärgat härbre som står intill den nordöstra gården.

Taken på de äldre fäbodstugorna är nästan uteslutande täckta av tvåkupigt lertegel, men enstaka tunnplåtstak förekommer. Vissa stugor och ekonomibyggnader har skärmtak över ytterdörrarna, medan bostadshuset på den kringbyggda gården i nordväst har en farstukvist med slutna sidor, enkelt figursågade hörnstolpar samt tegelklätt sadeltak.

Skorstenar är i lertegel, där enklare kronskorstenar förekommer.

Det är vanligt med spröjsade tvåluftsträfönster där varje båge innefattar två eller tre stående eller liggande glasrutor. Enstaka stugor har under 1900-talet försetts med små blyspröjsade fönster.

Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Beträffande dörrar på bostadshus är enkla bräddörrar vanligast. På ekonomibyggnaderna är ytterdörrar och portar oftast i trä och ålderdomliga med beslag och gångjärn i enkelt smide.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla och med betydelser som är sprungna ur eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Stormo.
  • Sockennamnet Leksand.

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården vars huvudsakliga syfte var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fordrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården. På så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.

Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.

Stormo omnämns på 1600-talet som en ren fäbod, vilket den också listades som under storskiftet på 1820-talet. Detta innebär att Stormo enbart brukades under delar av året, varvid inga av byggnaderna varit bofasta som året runt boende. Det sista traditionella fäbodbruket med betande djur upphörde 1925. Sedan dess har de kvarvarande stugorna använts främst som sommarnöjen.

Värden/var varsam med:

  • Kunskap och förståelse om att Stormo varit ett fäbodställe som historiskt brukats och bebotts under perioder av året.
  • Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
  • Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder och odlingsverksamhet i form av exempelvis odlingsrösen.
  • Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, till exempel kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  • Ängsrester. Där det finns inslag av tidigare så allmänt förekommande ängs- och slogmark är det önskvärt att försöka sköta den och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande.

De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid.

Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år fram tills industrialismens intåg mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader i Stormo är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1925 särskilt kulturvärde. Detta är året för fäbodens sista aktiva djurhållning. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1925. Värdebärande egenskaper är: byggnadernas befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. I Stormo har samtliga fyra bevarade fäbodgårdar mycket höga kulturhistoriska värden.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus – uppförda innan 1925. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga – sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  • Att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  • De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull och som samspelar väl med sin omgivning.

Tre av Stormos fyra gårdar kan idag ses som kringbyggda, där en av dem är helt kringbyggd på fyra sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen.

Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären som bildas av de slutna gårdstunen i Stormo utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Värdet förstärks av att kringbyggt gårdsmönster är typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18