Tällberg

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Utsikt över Siljan från vägen väster om Green Hotel, mitt i Tällberg.
Utsikt över Siljan från vägen väster om Green Hotel, mitt i Tällberg. Den soliga västsluttningen erbjuder fantastiska utblickar. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Tällberg är beläget i den norra delen av Leksands kommun, öster om Siljans inlopp till Österviken. Byn är belägen på ett berg med samma namn och bebyggelsen finns i huvudsak på bergets norra och västra sluttningar.

Administrativ historik

Tällberg ligger i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Byn tillhörde Leksands landskommun, som bildades 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Tällberg är beläget i den norra delen av Leksands kommun, öster om Siljans inlopp till Österviken. Byn är belägen på ett berg med samma namn och bebyggelsen finns i huvudsak på bergets norra och västra sluttningar. Från byn löper fantastiska utsikter över Siljan och mot Sollerö socken med Gesundaberget i blickfånget. I norr sammanstrålar byn med Laknäs och i öster med Plintsberg. Söderut finns kuperade skogsmarker.

I Tällberg finns flera små ytor med företrädesvis ängsmark utspridda mitt ibland eller mycket nära byklungorna. Särskilt västerut från majstångsplatsen i den västra delen av byn samt norr och sydöst om Holen finns större sammanhängande områden med sådan mark. Den äldre betes- och odlingsmarken är i hög utsträckning överbyggd med fritidshus och småhus, men på vissa gårdstomter finns fortfarande spår av odlingslandskapet i form av rösen och impediment. En gammal inäga som är särskilt rik på rösen finns direkt väster om Green hotell. Liksom Laknäs är Tällberg beläget på karg och stenrik mark där jordbruket i äldre tider var mödosamt.

Genom byn löper vägar från Hjortnäs till Laknäs och Plintsberg.

Byform

Tällberg innefattade historiskt två åtskilda byklungor som sedermera sammanbyggts när den före detta betes- och odlingsmarken ianspråktagits som tomtmark till sommarnöjen, hotell, småhus och fritidshus under 1900-talet. Nyare bebyggelse finns även längs Sjögattu som löper västerut från byn mot Siljan.

Den västra av de två äldre byklungorna har radbykaraktär och utbreder sig i huvudsak kring Siljansvägen. I sydöst finns den andra byklungan, Holen, med gles klungbykaraktär och gårdar utspridda i sluttningarna kring en höglänt »hol«. Där finns också Gustaf Ankarcronas nationalromantiska konstnärshem Holen.

Gårdsformer

Vid storskiftet, som inträffade 1825 i Tällberg, var merparten av de gårdar som då fanns i byn fyrkantsbyggda med månghussystem där varje timmerbyggnad inrymde en specifik funktion. På en sida av gårdstunet fanns vanligen bostadshuset och längs övriga sidor stod längor om en eller två ekonomibyggnader så som trösklador, bodar, fäjs och stall med portlider. Ibland fanns även komplementbostäder i form av källarstugor. Många av de gårdar som finns utmärkta på storskifteskartan återstår på sin dåvarande plats men med utglesade gårdstun. Många äldre byggnader har även utbytts eller kraftigt ombyggts i samband med den relativa välståndsökning som inträffat i Tällberg från och med det sena 1800-talet och framåt. Den enda gården som idag bedöms vara förhållandevis intakt från tiden kring storskiftet är Övre Kajsgården i Holen. Gården har fortfarande fyrkantsform trots att den östra längan med ekonomibyggnader förskjutits österut.

En stor andel av bebyggelsen i Tällberg är tillkommen under 1900-talet i form av sommarnöjen, fritidshus och småhus. Bland dessa byggnader förekommer två huvudsakliga sätt att ordna husen på tomten. Dels förekommer gårdar som ordnats med kringbyggdhet som ledmotiv, dels förekommer gårdar där bostadshusen placerats som solitärer – dock oftast nära bygatan. På de kringbyggda gårdarna används olika former av komplementbostäder, garage och bodar samt även tillflyttade äldre ekonomibyggnader för att skapa gårdsformer liknande de som återfinns i äldre bymiljöer. När byggnaderna är placerade mer fritt men kanske i anslutning till något enstaka garage antyder det en planering som är mer tidstypisk för det sena 1900-talet.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

I Tällberg finns, kraftigt förenklat, tre genretyper av bebyggelse: kvarstående rester från bondbyn Tällberg; dalaromantiska sommarnöjen, fritidshus och småhus från 1900-talet; storskaliga hotellanläggningar med tillhörande storskaliga rekreationsytor.

Bondbyn

Kvarvarande och förhållandevis oförändrade äldre gårdar återfinns i huvudsak längs Holgattu-Hedgattu och Ovabacksgattu i södra delen av Holen, samt längs med nuvarande Siljansvägen och i korsningen mellan Perusgattu och Tällbergsvägen i den västra delen av byn. Bebyggelsen på dessa gårdar är småskalig och inga byggnader är högre än motsvarande två våningar. Nästan alla byggnader har sadeltak med en takvinkel om cirka 30 grader. Tak täcks av en- eller tvåkupiga lertegelpannor och skorstenar är murade i lertegel, oftast med en enkel rak form eller en enkel profilerad krans upptill.

Bostadshusen är oftast enkelstugor eller parstugor i en och en halv- eller två våningar. Det finns även flera äldre sidokammarstugor, samt ett par korsplanhus som tillkommit kring sekelskiftet år 1900 men därefter ombyggts. Äldre ekonomibyggnader i timmer är ofta tätt placerade intill varandra eller i vissa fall sammanbyggda. På vissa av gårdarna har flertalet äldre timmerhus utbytts mot eller sammanbyggts i en enda stor ladugårdsanläggning. Detta inträffade vanligen i samband med de sociala och ekonomiska förändringar som inträffade kring 1800-talets slut, eller i början av 1900-talet i Leksandsbygden. Nästan alla byggnader är knuttimrade och målade med faluröd slamfärg, men det finns även byggnader som är naturligt grånade.

På de flesta äldre byggnader utgör timmerstommen helt eller delvis även byggnadens fasadskikt. Det förekommer även locklistpanel, stående slätpanel och liggande fasspontpanel. På bostadshus är detaljer så som knutar och fönsteromfattningar ofta vitmålade. Även på ekonomibyggnader förekommer exempel vitmålade vindskivor och fönsteromfattningar.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. Bevarade äldre dörrar är oftast i trä, ibland inklädda med panel av enkelt snitt. Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna. Äldre farstukvistar som finns kvar i byn är oftast genomgående enkla. Ofta utgörs de av ett sadeltak som bärs upp av enkla svarvade eller kontursågade stöd. Det förekommer även inbyggda farstukvistar samt ett exempel på en kallfarstukvist i två våningar framför ingången till en sidokammarstuga.

Dalaromantiska sommarnöjen, villor och fritidshus

Den äldre dalaromantiska bebyggelsen består i huvudsak av ett antal större sommarnöjen och villor belägna mellan de två äldre byklungorna. Flera av de tidigaste dalaromantiska byggnaderna är ovanligt storskaliga och i vissa fall med en mer stiltypisk nationalromantisk framtoning. Några av dessa byggnader, så som Siljansgården, Björkbacken, Holen och Alvéns presenteras under egna rubriker nedan. Under 1930- och 1940-talen tillkom på samma ungefärliga ytor ett antal nya sommarnöjen och fritidshus i mer återhållsam storlek, och med former som i högre grad anspelade på timmerhuskulturens äldre varianter av bostadshus. En förklaring till detta kan vara att åtminstone vissa av byggnaderna tillkom genom ombyggnad av äldre timmerstommar som hämtades från runt om i Leksands- och Siljansbygden. Från och med 1950-talet ökade efterfrågan på framförallt fritidshus i Tällberg. Särskilt under 1960- och 1970-talen inträffade en omfattande expansion med nya fritidshus och även vissa småhus på tidigare jordbruksmark i byns dåvarande utkanter. Även därefter har liknande bebyggelse tillkommit.

Beträffande detaljutformningen på dalaromantiska byggnader finns flera gemensamma nämnare. De flesta husen är uppförda med timmerstomme som antingen är rödfärgad eller ofärgad och naturligt grånad eller solbränd. De äldre byggnaderna kan ha mer fantasifull form, exempelvis så att de efterliknar onaturligt stora loftbyggnader. Nyare byggnader är ofta långsmala eller rektangulära. I den sena dalaromantiken förekommer åter timmerhus med mer fantasifull utformning, exempelvis med uppdelade och förskjutna byggnadskroppar och så vidare. En annan variant är bostadshus som sammanlänkats med ekonomibyggnader till kringbyggda enheter.

Beträffande tak är det vanligt med sadeltak i en vinkel kring 30 grader, som på den äldre bebyggelsen. Taktäckningen varierar från enkupigt taktegel – vilket är mycket vanligt, till grästak och klovtak (det senare är nävertak som täcks av ett ytskikt med timmerklovor). Nästan alla skorstenar är kronskorstenar i mer eller mindre avancerad form. Det finns även en variant med vitputsade koniska skorstenar som är vanlig. På många hus finns vindflöjlar i smide infästa i taknocken.

Beträffande fönster är det mycket vanligt med långsmala två- eller treluftsfönster med blyspröjs som innefattar små rutor i antingen munblåst glas (tidigare) eller antikglas (senare). I anslutning till dessa fönster finns även ofta fönsterluckor samt ibland även avancerade fönsteromfattningar med exempelvis tandsnittsfris. På nyare byggnader förekommer även perspektivfönster och ospröjsade två- eller treluftsfönster vid sidan av de blyspröjsade fönstren.

Dörrar och farstukvistar är ofta gjorda i »allmogestil« med exempelvis rundsvarvade balusterdockor som stödjer ett sadeltak med rosmålningar och årtalsangivelse på trekantsfältet. Det förekommer även varianter där kontursågade plankor stödjer taket. Vissa entrépartier har trappa samt avsatshäll i röd sandsten och smidesräcken.

Grundmurar är ofta av typen bruksmur där rundsten i grå-röd färgskala ligger frilagda mot omgivningen. Vissa sådana murar förekommer även i trädgårdsmiljöer runt om i byn. Många gårdar omgärdas av gärdesgårdar i trä samt nås via portaler i rotvirke med klovtak.

Storskaliga anläggningar

Företrädesvis representerade av de många hotell som finns i Tällberg finns en kategori av mer storskaliga byggnadskomplex och anläggningar i huvudsak tillkomna i sin nuvarande form efter 1900-talets mitt. Hotellen är ofta placerade i sluttningar med souterrängläge och är oftast utbredda på längden istället för på höjden. De flesta hotellen är helt eller åtminstone delvis uppförda i generellt anpassad faluröd stil eller med dalaromantiska drag. Dock är skalan och omfattningen på byggnadsverken avvikande i förhållande till bymiljön i övrigt.

I anslutning till hotellen finns större sammanhängande gräsytor med exempelvis tennisplaner och andra rekreationsanläggningar. Vid Siljansgården finns exempelvis en stor parkanläggning mot Siljan. Intill vattnet i västra delen av byn finns också en campingplats samt en småbåtshamn med pirar.

Utmärkande drag

Särskilt de östra delarna av Tällberg har ett högt läge i landskapet med fantastiska utblickar över Siljan i nordöst.

Det stora antalet dalaromantiska sommarnöjen och småhus från hela 1900-talet utgör en betydande del i Tällbergs bebyggelsekaraktär. Där den dalaromantiska stilen på andra håll representeras av enstaka byggnader från 1900-talets första hälft, finns i Tällberg en kontinuitet av dalaromantiska sommarnöjen och småhus ända in på 2000-talet.

Till den dalaromantiska stilen hör ett antal särdrag som förvisso förekommer på andra dalaromantiska byggnader, men som är särskilt prominenta i Tällberg. Det finns till exempel en utmärkande mängd klovtak - vilket var den vanligaste formen av taktäckning på alla byggnader i Leksand fram till dess att stickspån (pärt) introducerades under 1800-talet. Klovtak förekommer i princip inte alls bland den äldre bebyggelsen idag, utan traditionen har förvaltats enkom på hembygdsgårdar och inom dalaromantiken. Ett annat särdrag är kronskorstenarna, som i olika varianter förekommer på i princip alla byggnader i Tällberg. I Tällberg samt andra närliggande byar förekommer även ofta att detaljer så som fönsterbågar och ytterdörrar är målade med pariserblå eller »dalablå« färg. Företeelsen har sitt ursprung i 1900-talet och hör nära samman med dalaromantiken. Vissa fasader är också spånklädda vilket på andra håll är ovanligt.

Tällberg har omnämnts som Sveriges mest hotelltäta by och innefattar inte mindre än åtta hotell spridda i landskapet.

Övrigt

I den västra bykärnan omkring korsningen mellan Siljansvägen och Ovabacksgattu finns ett missionshus, ett större affärs- och bostadshus samt även en keramikverkstad. Österut vid korsningen mellan Ovabacksgattu och Lissgattu ligger ett större timmerhus som förut var byns skola. 1917 byggdes en ny stor skolbyggnad i nationalromantisk stil med dragningar till vasatidens enkla renässansborgar. Invid Siljan finns en småbåtshamn samt även flera äldre kyrkbåthus.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Tällberg samt benämningen på bydelen Holen.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.
Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Till skillnad mot de förhållandevis lättodlade sandjordarna söderut genom Härads- och Rönnäs fjärdingar är markförhållandena i Tällberg karga och stenrika. Detta har medfört att betes- och odlingslandskapen historiskt haft en småbruten karaktär riklig på stenrösen och impediment. Det är på sina håll än idag tydligt att stor möda nedlagts på att framlägga odlingsbar mark. Landskapskaraktären återkommer genom hela Åsbygge fjärding, och det förmodas vara så att jordbruket gav mindre avkastning här jämfört med exempelvis byarna i Häradsbygden. Bevarade avsnitt med ängsmark samt områden där det finns rikligt med exempelvis odlingsrösen är värdefulla eftersom de kan bidra med kunskap och förståelse kring de ekonomiska och sociala förutsättningar som påverkade livet i Tällberg och i Leksand i äldre tider. Att kvarvarande ängsmarker hålls öppna och hävdade samtidigt som de före detta betes- och odlingslandskapens karaktär med bland annat stenrösen och enstaka enbuskar bibehålls är dessutom mycket viktigt för byns karaktär. Särskilt värdefull är Storängen norr om majstångsplatsen, som är en av Dalarnas artrikaste ängsmarker.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad ängsmark samt spår av betes- och odlingsmark. Särskilt viktigt är det att bevara karaktären på den ovan nämnda Storängen samt den ängsmark och före detta inägomark som finns belägen på fastigheterna Tällberg 32:12, Tällberg 7:17, Tällberg 9:28, Tällberg 5:18, Tällberg 11:9, Tällberg 3:2, Tällberg 5:4, Tällberg 4:6, Tällberg 1:27, Tällberg 30:15, Tällberg 30:15, Tällberg 24:21, Tällberg 27:33, Tällberg 15:23, Tällberg 15:31, Tällberg 20:10, Tällberg 20:19, Tällberg 27:27 samt Tällberg 27:35.
  • Enbuskar, träd och större stenar belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre gärdesgårdar och odlingsrösen av sten som konstruerats i samband med markberedningen.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bystrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. Den tätt bebyggda och organiskt framvuxna bykaraktär som finns i huvudsak längs Siljansvägen, kring korsningen mellan Perusgattu-Tällbergsvägen samt längs Holgattu-Hedgattu och Ovabacksgattu i Holen är typisk för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i.

Värden/var varsam med:

  • Den västra bydelens karaktär av radby med fyrkantsbyggda gårdar kring Siljansvägen.
  • Holens karaktär av klungby med ett mer komplext bygatusystem och mer spridda gårdar.
  • Det befintliga komplexa bygatusystemet i Tällbergs äldre bymiljöer.
  • Gaturum där byggnaderna som står tätt intill vägbanan. Portlider som leder in till gårdarna från bygatorna.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

I Tällberg finns ett antal bevarade äldre gårdar med både bostadshus och ekonomibyggnader i timmer som bevarats på ursprunglig plats. Det finns även en större mängd tillflyttade synnerligen ålderdomliga timmerbyggnader, där byggnadsbeståndet vid Ankarcronas Holen samt två sammanbyggda medeltida loftbodar på hotellet Siljansgården utmärker. Loftbodarna som ursprungligen tillkom 1332 respektive 1506 hämtades från Lima socken på 1930-talet. Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader som är bevarade på ursprunglig plats är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Tillflyttade timmerhus kan också berätta om timmerhuskulturen i äldre tider, men ur ett smalare perspektiv. Eftersom byggnaderna saknar sin ursprungliga kontext företräder de snarast berättelsen om en enskild avgränsad byggnad eller på sin höjd en viss typ av byggnader inom timmerhuskulturen. Loftbodarna på Siljansgården företräder exempelvis berättelsen om två specifika medeltida loftbodar från Lima socken, men kan berätta om medeltida loftbodar generellt. De tillflyttade ålderdomliga timmerhusen kan också, kanske mer än något annat, bidra med kunskap och förståelse kring de samhällsrörelser och ideal som resulterade i flytten som sådan. Oavsett om det handlade om att »rädda« byggnaderna från säkert förfall på övergivna fäbodställen eller om att konstruera ett slags allmogehem på semesterorten kom byggnaderna att bevaras och har idag särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen som är bevarade på ursprunglig plats ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade timrade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor och sidokammarstugor. Särskilt värdefulla exempel finns bland annat på fastigheterna Tällberg 23:14, Tällberg 20:19, Tällberg 26:9, Tällberg 35:14, Tällberg 15:23, Tällberg 11:18, Tällberg 9:20, Tällberg 17:23, Tällberg 27:33 och Tällberg 3:22. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; lunettfönster/spinnrocksfönster i gavelläge; befintliga dörrar och överljus; farstukvistar med lövsågade, rundsvarvade, kontursågade eller profilsågade detaljer; inbyggda farstukvistar i en eller två våningar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten; svartplåtstak; spetsvinkliga stuprör och äldre hängrännor. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
    Särskilt värdefulla är även de ålderdomliga timmerhus som flyttats till byn under 1900-talet bland annat för att ingå i uppbyggnaden av diverse dalaromantiska sommarnöjen, hotell och andra verksamheter. Utmärkande exempel på detta återfinns på Ankarcronas Holen samt Siljansgården.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byns generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär. På vissa håll i Tällberg utmanas den bykaraktär som beskrivs ovan av mer storskaliga byggnadsverk, samt även större områden med dalaromantiska småhus från 1900-talets senare hälft. Där det fortfarande förekommer är den låga, täta, ofärgade eller faluröda bebyggelsen emellertid särskilt värdefull och angelägen att vidmakthålla.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att många byggnader har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byn är tätt bebyggd, och att husen står tätt intill varandra.
    Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak. I Tällberg förekommer även klovtak och grästak i huvudsak bland den dalaromantiska bebyggelsen. Sådana tak bör bevaras i befintlig utformning.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda trähusbebyggelsen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.

I Tällberg finns flera äldre gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor, samt en gård som är fyrkantsbyggd och bevarad på ursprunglig plats (Övre Kajsgården). Det finns även två fyrkantsbyggda gårdar som konstruerats under senare tid (Holen och Holpersgården). De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet, vilket även är fallet i Tällberg. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam.  Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Den fyrkantsbyggda gård som finns på fastigheten Tällberg 20:19. De kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Tällberg 11:18, Tällberg 9:20, Tällberg 8:12, Tällberg 5:19, Tällberg 3:22, Tällberg 18:32 och Tällberg 1:25.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.
  • Holen och Holpersgården är fyrkantsbyggda men har tillkommit i sin nuvarande form först under senare tid. Gårdarna har särskilda kulturvärden och skyddas som byggnadsminnen.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdöd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bygden.

För Tällbergs del tillströmmade sådana nybyggare från och med åren 1907–1908, vilket är något senare än i Rättvik samt Leksands-Noret. Först ut var konstnären Ivar Nyberg som hyrde eller köpte ett härbre på den tomt där Green hotell idag står. Samma år anlände även fröken Karin Petrini till Tällberg och började uppföra sin villa Solhem invid nuvarande Långbersgården. Hos Petrini bodde en tid nationalekonomen Gustaf Cassel som visade Tällberg för konstnären Gustaf Ankarcrona. Ankarcrona i sin tur blev mycket förtjust i platsen och köpte omgående mark högst upp på den »hol« som sannolikt också gett upphov till namnet på bydelen Holen. Där konstruerades en hembygdsgård och ett konstnärshem av tillflyttade byggnader, i vilket Ankarcrona flyttade in 1911. Två andra tidiga nybyggare var kompositören och tonsättaren Hugo Alfvén samt matematikprofessorn Magnus Gustaf (Gösta) Mittag-Leffler. Alfvén var visades till Tällberg av Ankarcrona och började bygga en gård på Brantåsen som ianspråktogs 1911, drygt ett år efter att arbetena påbörjats. Mittag-Leffler anlände till Tällberg som pensionär med visionen om att upprätta ett jordbruk med anställda dalkarlar, vilket emellertid misslyckades. Istället lät han bygga en herrgårdsliknande villa i Norsk-Schweizisk stil efter ritningar av den kände norske arkitekten Karl Güetteler som även ritade Fatburen på Skansen. Därefter fortsatte expansionen av dels sommarnöjen och även i vissa fall villor. Utbyggnaden fick särskild fart i och med att järnvägen Insjön-Leksand-Rättvik framdrogs mellan Tällberg och Plintsberg 1914. Järnvägen skapade också förutsättningar för en mer omfattande hotell- och pensionatverksamhet som beskrivs mer utförligt nedan.

De flesta sommarnöjen, fritidshus, villor och småhus som uppfördes i Tällberg under 1900-talets första hälft byggdes i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil.

Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska arts- and craftsrörelsen, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksandsbygden är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna, varför stilen kanske snarare bör betecknas som »dalaromantisk«. Redan på de tidigaste av sommarnöjen och villor återfanns detaljer hämtade från den dåvarande idealbilden av det äldre bondesamhällets byggnadskultur – trelufts blyspröjsade fönster av samma typ som på Östnorsstugan på Skansen, fönsterluckor, komplicerade kronskorstenar, vindflöjlar, en uppsjö av träfasader med blottlagt timmer, stavspån och locklistpanel, rödfärg, klovtak och diverse historiskt återblickande allmogefarstukvistar.

Beträffande form och storlek var emellertid de flesta byggnadsverk som tillkom innan 1920 helt avvikande gentemot den äldre »genuina« bebyggelsen. Exempelvis förekom flera takvarianter som aldrig traditionellt nyttjats i Övre Dalarnas byggnadskick – däribland mansardtak, tälttak och säteritak. Björkbacken som ritades av Ankarcrona för fru Lilly Craaford och uppfördes 1911 liknar närmast en barockherrgård av ett slag som vid sidan av möjligen Övermo gård i Edshult inte överhuvudtaget förekommit i Leksandsbygden. Huvudbyggnaden på Alvéngården efterliknar en slags gigantisk loftbyggnad, nästan i stil med Ornäsloftet.

Översikt tidiga nationalromantiska villor och sommarnöjen:

  • Ivan Nyberg 1907, ombyggt härbre
  • Karin Petrini 1908, Solhem
  • Erik Ekgren Ekebo, 1909-? Ingår idag som huvudbyggnad i hotellet Villa             Långbers.
  • Elsa Lind af Hageby 1909–1910, Tällbo
  • Ankarcrona 1908–1911, Holen
  • Huga Alfvén 1910–1911, Alfvéngården
  • Magnus Gustaf Mittag-Leffler 1910, Tällgården, ingår idag i hotell Dalecarlia.
  • Gösta Björk 1910, Härbre på Brantåsen
  • Fru Lilly Crafoord f. Wallenberg 1911, Björkbacken, arkitekt Gustaf Ankarcrona.
  • E Hellström 1914, Hellsgården
  • Tony Tengstrand 1914, Hällen
  • Gabriel Burmeister 1916, Solgården
  • Fröken Hilda Andersson, friherre T Bennet 1917, Villa, ingår idag i Green                  hotell.
  • Gerda Bäckström 1917, Täppgården
  • Signe Bergner 1917, Siljansgården, idag Siljanstrand hotell, arkitekt (delvis) John Åkerlund.
  • Thor Ekecrantz 1919–1920, Björkhagen

Efter 1920 skedde en betydande utbyggnad med företrädesvis fritidshus och sommarnöjen och under 1930-talet fördubblades antalet sådana byggnader i byn från 21 till 41. 1950 fanns 64 sådana byggnader. De dalaromantiska byggnadsverk som tillkom mellan 1920 och 1950 var i högre grad än sina föregångare anpassade till Leksandsbygdens traditionella byggnadsskick beträffande form och storlek. Det byggdes bland annat flera bostadshus med parstuguform, möjligen eftersom det blev populärt att nyttja och bygga om äldre timmerstommar. Det blev även vanligt med kringbyggda former. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes det folkliga timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. I samband med detta började nya timmerhus med en mer samtidsbejakande modernistisk form och även i viss utsträckning tidstypiska detaljer att uppföras. Även om dalaromantikens blyspröjsade fönster, allmogefarstukvistar och kronskorstenar fortsatte att vara aktuella, utblandades dessa drag allt oftare med exempelvis perspektivfönster. Under efterkrigstiden blev det förövrigt populärt att avgränsa trädgårdsmiljöerna med gärdesgårdar, samt att uppförda stora portaler med klovtak buret av rotvirkesstolpar. Tidigare användes häckar och vanliga spjälstaket.

Bakom många av de hus som uppfördes i Tällberg under 1900-talet stod Daniel Skoglund (1865–1928) och senare Edvin Skoglund (1898–1971) samt även Rombo Fritz Jansson (1897-1974). Anders Åkerblad (1868–1946) utförde många finsnickeriarbeten och Johan Sjöberg som var målare arbetade också med snickerier samt timmerarbeten.
Välbevarade timrade sommarnöjen, fritidshus och villor i dalaromantisk stil utgör ett särskilt viktigt inslag i bebyggelsekaraktären kring Tällberg. De byggnader som är välbevarade har generellt kulturvärden. Byggnader som uppförts med en tydligt avläsbar intention eller ambition att vara anpassade till Leksandsbygdens traditionella byggnadskick har särskilt kulturvärde. Värdet hänger samman med att byggnaderna är uppförda med stora materialmässiga- och utformningsmässiga kvaliteter, samt att de återspeglar hur Tällberg under 1900-talet förändrades från bondby till turistcentrum i Leksand (och Övre Dalarna). Att bebyggelsen bibehållit en dalaromantisk karaktär alltigenom denna förändring är nära unikt, och att timmerhusbyggandet fortlevt är anmärkningsvärt även ur ett nationellt perspektiv. Det enda jämförbara området är sannolikt Lerdal i Rättvik, där en betydande del av bebyggelsen emellertid är renodlat modernistisk.

Värden/var varsam med:

  • I sin helhet de tidiga nationalromantiska/dalaromantiska villorna och sommarnöjena Solhem (Tällberg 20:3), Tällbo (Tällberg 19:36), Holen (Tällberg 30:15, byggnadsminne), Alfvéngården (Tällberg 14:12), Björkbacken (Tällberg 27:33, byggnadsminne), Hellsgården (Tällberg 40:1), Siljansgården (Laknäs 18:29) och Långbersgården (Tällberg 19:38).
  • Dalaromantiska sommarnöjen, fritidshus, villor och småhus. Några särskilt värdefulla exempel från olika årtionden, vid sidan av ovan nämnda gårdar, återfinns på fastigheterna Tällberg 34:6, Tällberg 15:27, Tällberg 26:7, Tällberg 13:10, Tällberg 20:15, Tällberg 42:1, Tällberg 14:6, Tällberg 14:7, Tällberg 19:18, Tällberg 19:33, Tällberg 33:10, Tällberg 33:18, Tällberg 33:8, Tällberg 33:9, Tällberg 17:21, Tällberg 20:28, Tällberg 18:36, Tällberg 18:25, Tällberg 18:23, Tällberg 18:17, Tällberg 29:41, Tällberg 32:15, Tällberg 32:17, Tällberg 5:14, Tällberg 6:57, Tällberg 25:11, Tällberg 25:12, Tällberg 9:30, Tällberg 8:26, Tällberg 11:9, Tällberg 32:16, Tällberg 13:48, Tällberg 12:9, Tällberg 10:34, Tällberg 7:9, Tällberg 29:42, Tällberg 2:14, Tällberg 2:22 (Klockargården), Tällberg 29:53, Tällberg 18:20, Tällberg 91:8, Tällberg 18:26 (stuga på öster om Gyllene hornet), Tällberg 18:65, Tällberg 18:2, Tällberg 32:12 (annex till Åkerblads), Tällberg 1:16, Tällberg 3:6, Tällberg 3:8, Tällberg 6:7, Tällberg 6:37 och Tällberg 1:11.
  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  • Befintlig färgsättning och utformning beträffande fasader och detaljer – rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster. Stavspån som fasadmaterial.
  • Befintliga grundmurar i natursten samt grundmurar med rundade stenar infällda i en betongsockel (bruksmur).
  • Byggnadernas befintliga takformer, takvinklar och takmaterial i form av en- eller tvåkupigt lertegel, klovtak och grästak. Befintliga svängda kontursågade vindskivor där de förekommer.
  • Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade koniska skorstenar.
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor.
  • Befintliga äldre perspektivfönster med träkarm på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med rundsvarvade hörnstolpar eller kontursågade hörnstöd. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Befintliga trädörrar med sidoluft på byggnader uppförda efter 1940.
  • Befintliga belysningsarmaturer.
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar och järnanordningar.
  • Sandstensbeläggning och sandstensdetaljer på farstukvistar och i villaträdgårdar, exempelvis i form av belagda stigar och uteplatser.
  • Timmer- och rotvirkesportaler samt gärdsgårdar. Trägrindar i anslutning till gärdsgårdar.

År 1908 började handlaren Johan Johansson och hans hustru Vilhelmina (Mina) hyra ut rum i byn i samband med en matservering. Det var de första som erbjöd övernattningsmöjligheter i byn, och verksamheten var till en början av blygsam storlek. Verksamheten utvecklades till vad som skulle bli Tällbergsgården. Även Åkerblads startade sin verksamhet tidigt, kring år 1911, under namnet pensionat Tällberg. Idag finns hela åtta hotell i Tällberg, vilket gör platsen till den sannolikt mest hotelltäta byn i Sverige. Ingen av hotellens ursprungsbyggnader uppfördes emellertid för sådan verksamhet. Istället framväxte verksamheterna antingen i äldre sommarnöjen eller bondgårdar som utbyggdes och omvandlades efter behov. Riktigt framträdande blev anläggningarna först under efterkrigstiden, vilket sannolikt hänger samman med förändringar i turisternas resmönster på grund av bilismen, samt att fler fick möjlighet till semesterresor.

Johanssons pensionat eller nuvarande Tällbergsgården ligger i den västra delen av byn nära majstångsplatsen. Pensionatet startade i Johanssons handelslokaler och expanderade 1917 till att även innefatta den gamla byskolan, som samma år flyttade till nya lokaler i den norra delen av byn. År 1947 avyttrades pensionatet från familjen Johansson till Elof A Eriksson från Sala och i samband med detta byttes namnet till det nuvarande. Under åren 1949–1961 var Tällbergsgården semesterhem för Mjölkcentralen, ett svenskt mejerikooperativ (nuvarande Arla). Därefter har flera ägarbyten ägt rum och i anläggningen har genom åren utökats med annex, konferenslokaler och renoverats i omgångar. Idag ägs hotellet av familjen Åkerblad. Inomhus finns målningar av bland annat Hans Prins (1908–1999).

Tällbergsgården har historisk betydelse som den första hotellanläggningen i Tällberg och anläggningen har därför ett kulturvärde. Anläggningen kan även berätta om förekomsten av semesterhem för olika föreningar och organisationer. Detta var vanligt under den moderna epoken 1930–1980. Byggnaderna är dock påtagligt förändrade företrädesvis genom renoveringar och ombyggnationer under 1900-talets senare hälft.

Värden/var varsam med:

  • Kvarvarande äldre timmerstommar.
  • Befintlig utformning beträffande tegeltak.
  • Äldre fönster, dörrar och skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande faluröd liggande fasspontpanel och locklistpanel som fasadmaterial.
  • Befintlig färgsättning beträffande vita knutar, vindskivor, takutsprång, fönsteromfattningar m.m. samt även kromoxid- eller zinkgrönt på fönsterbågar och dörrar.
  • Befintliga målningar av Hans Prins samt även utformningen beträffande äldre exteriöra skyltar med logotyper i frakturstil. Vid förändrat verksamhetsnamn bör formgivningen på skyltarna bibehållas trots att verksamhetsnamnet kan ändras.

Pensionat Tällberg, nuvarande Åkerblads, startades år 1911 eller 1912 i Gatugården i nordvästra Tällberg. Gården tillhörde från och med år 1903 ett ouppklarat dödsbo och uthyrdes kring åren 1909–1910 till Magnus Gustaf Mittag-Leffler, som senare byggde Tällgården. År 1918 övertogs verksamheten av en av delägaren Gatu Kersti Olsdotter som var gift Åkerblad. Anläggningen har drivits av samma familj sedan dess. Flera mer eller mindre omfattande renoveringar och ombyggnationer har utförts och 1980 tillkom exempelvis konferenssal och bubbelpool.

Åkerblads med tillhörande annexbyggnader har ett kulturvärde. Värdet är anknutet till anläggningens historia som pensionat och hotell. Byggnaderna har påtagligt förändrats under 1900-talets senare del och av den ursprungliga Gatugården kvarstår idag inga tydliga exteriöra spår.

Värden/var varsam med:

  • Kvarvarande äldre timmerstommar.
  • Befintlig utformning beträffande tegeltak.
  • Äldre fönster, dörrar och skorstenar. Befintlig utformning beträffande fönsterfoder med framträdande sidobrädor.
  • Befintlig utformning beträffande faluröd liggande fasspontpanel och locklistpanel som fasadmaterial.
  • Befintlig färgsättning beträffande vita knutar, vindskivor, takutsprång, fönsteromfattningar m.m. samt även »dalablått« på fönsterbågar och dörrar.
  • Befintliga utformning beträffande äldre exteriöra skyltar med logotyper i frakturstil samt plåtskyltar med tillhörande upphängning i smidesjärn. Vid förändrat verksamhetsnamn bör formgivningen på skyltarna bibehållas trots att verksamhetsnamnet kan ändras.

Siljansgården, nuvarande Hotell Siljanstrand, uppfördes från och med år 1917 av gymnastikdirektören Signe Bergner från Jämtland. Anläggningen är belägen på mark tillhörande Laknäs by som köptes av densamme år 1915. Siljansgården byggdes ursprungligen som sommarnöje där huvudbyggnaden ritades av arkitekt John Åkerlund från Riksförbundet för Hembygdsvård. Under uppförandetiden vistades Bergner i Kina tillsammans med sin dåvarande make Gunnar Andersson, en framstående geolog och arkeolog. Anläggningen bekostades delvis med inkomsterna från kinesiska kulturföremål som fördes till Sverige och avyttrades. Flera sådana konstföremål kom även att användas till den ursprungliga inredningen av Siljansgården. År 1924 lärde den då frånskilda Bergner känna fil. Kand. Harald Alm från Stockholm med vilken hon senare gifte sig. Makarna förenades i intresset för pedagogik, etik och fysisk fostran och bosatte sig permanent på Siljansgården från och med 1927. Tillsammans startade Bergner och Alm Siljansskolan. Åren 1927–1942 hölls vinterinternat för barn i åldrarna 7–15 år, och fram tills år 1958 hölls även sommarskola för barn i åldrarna 7–12 år. Sommarskolan bedrevs med stora influenser från den schweiziske pedagogen Johann Heinrich Pestalozzis pedagogik om självupplevelse och åskådningsundervisning. Från och med 1928 hölls även ett gästhem på gården. Gästhemmet var ursprungligen sommaröppet men från och med 1952 innefattades även vintersäsongen. Åren 1935–1938 hölls dessutom ett vandrarhem inrymt på skolan. Åren 1928–1970 ordnades Nordisk sommarskola på Siljansskolan. Sommarskolan innefattade kurser om cirka 10 dagar i olika estiska, kulturella och etiska ämnen. Det senare riktades till en äldre publik och var ett framsynt sätt att ordna vistelsen så att den kunde kombineras med en ordnad aktivitet, något som senare blev norm på de flesta hotell i såväl Tällberg som på annan ort. Anläggningen har utökats efter hand med nya byggnader. Däribland två medeltida loftbyggnader från Lima socken. Stilen är konsekvent dalaromantisk och alla byggnader är uppförda i timmer. Mot Siljan finns en större gårdsanläggning som tidigare inrymde en framträdande tidstypisk park.
Hotell Siljanstrand har särskilt kulturvärde. Anläggningen kan berätta om dalaromantiken och de tidiga sommarnöjena i Tällberg samt vidare om hur turismen utvecklades i byn under 1900-talet. Att anläggningen har nyttjats som sommarskola och internat är också betydelsefullt eftersom den därigenom utgör ett exempel på det tidiga 1900-talets idéer om pedagogik och utbildandet av goda samhällsmedborgare. Att anläggningen är tillkommen i en enhetlig stil med timmerhus, varav vissa är medeltida, förstärker också värdet.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas form, volym, takform och takvinkel. Befintliga timmerstommar.
  • Omålade byggnader bibehålls omålade.
  • De äldre byggnadernas befintliga placeringar runt kringbyggda gårdstun.
  • Befintliga grundmurar med natursten.
  • Befintlig utformning beträffande enkupiga lertegelpannor som takmaterial.
  • Befintliga fönster, dörrar och skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande äldre farstukvistar och entrépartier.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor och fönsteromfattningar.
  • Befintliga loftpartier med balusterdockor och trappuppgångar.

Tällbergs turistgård, nuvarande Gyllene hornet, uppfördes 1934 som privatbostad för Carl och Karin Lundgren. Hotellet är beläget i den norra delen av byn, nära den nuvarande byskolan från 1917. Den ursprungliga delen av anläggningen är byggd i en säregen renässansvariant av nationalromantiken som står ut bland de annars ofta dalaromantiska hotellanläggningarna. År 1937 startades Tällbergs turistgård av paret Lundgren. År 1951 såldes anläggningen till Postpersonalens semesterhemsförening. År 1974 genomfördes en stor ombyggnad och i samband med detta tillkom bland annat konferensrum. Följande år namngavs anläggningen Gyllene hornet.

Gyllene hornets ursprungliga delar har ett kulturvärde. Värdet hänger samman med byggnadens säregna stil som utmärker sig bland övriga hotell. Anläggningen kan även berätta om den historiska turismen i Tällberg och förekomsten av semesterhem för olika föreningar och organisationer. Det senare var vanligt under den moderna epoken 1930–1980.

Värden/var varsam med:

  • Kvarvarande äldre timmerstommar. Byggnadens volym, takform och takvinkel.
  • Befintlig utformning beträffande tegeltak.
  • Äldre fönster, dörrar och skorstenar. Befintliga äldre fönsterluckor. Befintliga entrépartier och fönsteromfattningar i nyrenässansstil med exempelvis volutgavelformer och rundsvarvade balusterdockor som stöd.
  • Befintlig utformning beträffande faluröd liggande fasspontpanel som fasadmaterial.
  • Befintlig färgsättning beträffande vita knutar, vindskivor, takutsprång, fönsteromfattningar m.m. samt även »dalablått« på fönsterbågar och dörrar.
  • Till hotellet hör även en mycket välbevarad dalaromantisk parstugubyggnad som i sin helhet har särskilt kulturvärde.

Långbersgården, nuvarande Villa Långbers, uppfördes i början av 1900-talets som privatbostad för doktorn Erik Ekgren Ekebo. Anläggningen är belägen i den östra delen av Tällberg, högst upp på berget och med fantastisk utsikt över de omgivande landskapen. År 1935 förvärvades anläggningen av systrarna Elsa och Vilma Långbers som tidigare hade haft Sätergläntans vävskola i Åls socken. Systrarna var utbildade i vävning på Mallorca samt även i Amerika och startade 1936 ett hälsohem och pensionat. Från 1938 ordnades kurser på Långbersgården i såväl vävning som annan hemslöjd, vegetarisk matlagning, heminredning och annat. I likhet med verksamheten på Siljansgården kom således semestrandet att redan tidigt kombineras med olika aktiviteter. Långbersgården hade många berömda besökare i form av exempelvis konstnärer och författare. Enligt uppgift skrev Astrid Lindgren sagan Pomperipossa under en vistelse på Långbersgården. På gården har även Erik Axel Karlfeldt, Wilhelm Moberg och Hugo Alfvén vistats. Långbersgården utvidgades i omgångar under 1900-talet och exempelvis tillkom en sammanflyttad fäbodmiljö med djurhållning. Fäbodmiljön som var belägen väster om huvudanläggningen är dock endast delvis bevarad idag. År 1959 införlivades den närbelägna Gattugården som konferenslokal. En större faluröd tvåvåningsbyggnad med fler gästrum tillkom också under 1900-talets sista decennier.

Villa Långbers, dock ej inräknat den senare tillkomna tvåvåningsbyggnaden, har särskilt kulturvärde. Anläggningen är till delar exempel på ett välbevarat äldre sommarnöje i dalaromantisk stil och kan berätta om turismen i Tällberg under 1900-talet. Anläggningens anknytning till systrarna Långbers och den verksamhet som de bedrev på platsen har också betydelse för värdet.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas form, volym, takform och takvinkel. Befintliga timmerstommar. Befintlig färgsättning beträffande faluröda fasader och svarttjärade knutkedjor samt vindskivor.
  • Befintliga grundmurar med natursten.
  • Befintlig utformning beträffande tvåkupiga lertegelpannor som takmaterial.
  • Befintliga äldre fönster, dörrar och skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande farstukvistar och entrépartier.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor och fönsteromfattningar.

Dalecarlia är uppbyggt kring matematikern Magnus Gustaf (Gösta) Mittag-Lefflers Tällgården som omskrivits ovan. Hotellet ligger i en västsluttning i sydvästra delen av Tällberg. Anläggningen såldes till arkitekten Hugo Malmborg år 1944 och ombyggdes i samband med detta till hotell. Arbetet finansierades genom försäljning av tomtmark tillhörande Tällgården. År 1949 övertogs anläggningen av Åsjöbolaget som ägdes av Åmark & Sjöberg AB. Efterföljande år blev Martin Åmark ensam ägare och anläggningen fick därmed namnet Dalecarlia. Därefter har anläggningen kontinuerligt ombyggts. Exempelvis tillkom under 1970-talet ett konferenscenter, inomhuspool, utomhusbassäng och en fritidsby om 21 hus varav vissa uthyrdes direkt via hotellet. Andra blev andelshus.
Dalecarlia hotel & SPA har ett kulturvärde. Värdet sammanhänger med Tällgården som var ett av de första sommarnöjena i Tällberg. Att värdet inte är högre beror på att anläggningen under lång tid kraftigt omgestaltats och därigenom mist sin ursprungliga karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Kvarvarande karaktärsdrag anknutna till Tällgården i form av ursprungsbyggnadens volym, takform, timmerstomme och enstaka detaljer så som fönsterkupor med mansardtak.
  • Det knuttimrade långsideshärbret som finns nordväst om huvudbyggnaden i sin helhet.
  • Annexet Wasastugan-Allégården-Villa Dalecarlia beträffande byggnadernas form, volym, takform och takvinkel. Befintliga entrépartier, kronskorstenar och fönsterluckor. Befintlig utformning beträffande takmaterial, fönstersättning, fasadmaterial och färgsättning.

Green hotell tillkom liksom Siljansgården, Långbersgården och Dalecarlia med grunden i en dalaromantisk privatbostad – Hilda Anderssons villa från 1917. Andersson var ursprungligen sekreterare åt Mittag-Leffler och villan framväxte i en slags dalaromantisk kraftmätning personerna emellan. Andersson hade gott sinne för affärer och samlade kapital till sitt bygge genom goda aktieaffärer. 1947 förvärvades anläggningen av Börje och Ninnie Green som startade den nuvarande hotellrörelsen. Dessförinnan hade anläggningen varit ett slags barnpensionat. Efter omläggningen till hotell utbyggdes anläggningen med två flyglar. År 1966 såldes hotellet till Hans Erik Börjesson som haft en resebyrå i Stockholm. Under ledning av densamma utbyggdes hotellet i omgångar, dock konsekvent i trä. Samtidigt införskaffades flera grannfastigheter som kom att ingå i anläggningen. Hotellet var ett av få i Nedansiljan som under 1950-talet hade fullständiga rättigheter. År 1947 anlades Dalarnas första tempererade utepool på hotellet och 1970 tillkom en inomhuspool i souterrängvåningen. Den senare med undervattensljus och stereofoniskt undervattensljud. Anläggningen har utökats under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet, bland annat med en större faluröd samlingssal med motfallstak.

Green Hotel har ett kulturvärde. De ursprungliga kvarvarande delarna av den Anderssonska villan kan berätta om det tidiga 1900-talets dalaromantiska expansion i Tällberg. Till hotellet hör även flera senare tillkomna utbyggnader och nybyggnader i timmer som kan berätta om dalaromantiken och modernismens timmerhusbyggande i Tällberg, vilket är avgörande för värdet. Anläggningen har även flera tekniska installationer som varit framträdande för sin tid.

Värden/var varsam med:

  • Kvarvarande karaktärsdrag anknutna till den Anderssonska gården i form av ursprungsbyggnadens volym, takform, timmerstomme och detaljer så som äldre dörrar, fönster och trädgårdsstrukturer. Senare tillbyggnader av huvudbyggnaden utförda i timmer och som fortfarande har välbevarade detaljer med avseende på exempelvis dörrar och fönster.
  • Intilliggande byggnader som hör till hotellanläggningen med byggnadernas form, volym, takform och takvinkel. Befintliga timmerstommar. Ofärgade timmerfasader, befintliga grundmurar med natursten, befintlig utformning beträffande enkupiga lertegelpannor som takmaterial, befintliga äldre fönster, dörrar, skorstenar och farstukvistar.
  • Befintlig rotvirkesportal med klovtak som leder in till anläggningen.

Klockargårdens gästhem, nuvarande Hotell Klockargården, är beläget i den nordvästra delen av Tällberg. Anläggningen har sitt ursprung i Klockargårdens hemslöjd som grundades på platsen under 1900-talets första hälft. Gästhemmet är beläget i en av de gamla Sjonsgårdarna som köptes av August och Astrid Sandberg och byggdes ut till vävateljéer och bostäder för hemslöjdens räkning 1953. När det började bli svårt att engagera hemväverskor att nyttja anläggningen började Sandbergsparet att driva en vävskola. Från och med år 1960 öppnade gästhemmet även för vanliga gäster sommartid. När vävskolan blev kommunal år 1962 utsträcktes uthyrningsrörelsen i de friställda lokalerna och även vintertid. En ytterligare utbyggnad ägde rum 1970. Gästerna vid Klockargården var under perioden i hög utsträckning syföreningar och pensionärsföreningar som tog tillfället att vistas och ta del i de kurser i konsthantverk och slöjd som erbjöds på plats. År 1965 startades Klockargårdens hantverksgård i den andra av Sjonsgårdarna, som inköptes 1973. Där ordnades bland annat ett vävloft där gästerna vid Klockargården kunde färdigställa en färdiggjord vävuppsättning. Från 1979 hölls även konst- och slöjdutställningar på en lada i anslutning till anläggningen. Hotellet drevs länge alkoholfritt och med en egen kyrksal som bland annat nyttjats för vigslar. Anläggningen har utökats under det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet med en mer storskalig och gentemot den äldre gårdsbildningen avvikande del mot nordöst.

Hotell Klockargården har, bortsett från den nyare delen av anläggningen i nordöst, särskilt kulturvärde. Det finns både äldre välbevarade timmerbyggnader och dalaromantiska tillägg av hög utformningsmässigkvalitet från 1900-talet som kan berätta om turismen i Tällberg. Gården har också anknytning till konsthantverk- och slöjdväsendet i Leksandsbygden, vilket förstärker värdet.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas form, volym, takform och takvinkel. Befintliga timmerstommar.
  • Omålade byggnader bibehålls omålade.
  • De äldre byggnadernas befintliga placeringar runt kringbyggda gårdstun.
  • Befintliga grundmurar med natursten. Befintlig grundmur av röd sandsten.
  • Befintlig utformning beträffande enkupiga och tvåkupiga lertegelpannor som takmaterial. Befintliga grästak och klovtak.
  • Befintliga fönster, dörrar och skorstenar. Befintlig »dalablå« färgsättning beträffande fönster.
  • Befintliga farstukvistar och entrépartier. Befintliga lofttrappor.
  • Befintlig utformning beträffande äldre vindskivor och fönsteromfattningar.
  • Befintlig trädgårdsanläggning med markstensbelagda stigar.

I den östra delen av byn, högt beläget på en hol finns Gustaf Ankarcronas dalaromantiska konstnärshem Holen som idag är en av Leksands hembygdsgårdar. Holen anlades 1910–1911 av Ankarcrona och består av tillflyttade ålderdomliga timmerhus från Leksandsbygden.

Ankarcrona (1869-1933) föddes i Huskvarnatrakten i Småland och kom till Leksand strax efter sekelskiftet år 1900. Intresset för Övre Dalarna väcktes på en hemslöjdsutställning i Gävle 1901, och vid ankomsten till Leksand uppehöll sig Ankarcrona först i Noret. Ankarcronas arbeten för Leksandsbygdens kulturhistoria är att betrakta som omfattande. År 1904 bildades exempelvis på initiativ av Ankarcrona Leksands hemslöjdsförening som den första i sitt slag på landsbygden i Sverige. På inrådan av Ankarcrona bildades också Dalarnas hembygdsförbund på Holen 1915 och blev därmed det första länsförbundet inom hembygdsrörelsen i Sverige. År 1934 skänktes Holen till Leksands hemslöjdsförening och de första besökarna kunde ta del av Ankarcronas samlingar och hem. Från och med 1985 är anläggningen byggnadsminne och idag ägs gården av Leksands kommun.

Holen har i sin helhet särskilt kulturvärde och är omistlig som hembygdsgård. Gården kan dels berätta om Ankarcrona, som var en betydelsefull personlighet för hembygdsrörelsen i Dalarna. De timmerhus som finns samlade på platsen är dessutom av ansenlig ålder och kan därigenom berätta om timmerhuskulturen i äldre tider, trots att de inte finns bevarade på ursprunglig plats.

Värden/var varsam med:

  • Holen med tillhörande kaffestuga i sin helhet. Byggnaderna bör bevaras lika befintligt. Förändringar exempelvis i form av renovering bör ske endast med material och metoder som främjar upprätthållandet av äldre hantverkstraditioner.
  • Den omgivande öppna tomt- och ängsmarken bör inte ytterligare bebyggas.

I den nordöstra delen av byn finns Tällbergs skola, som färdigställdes år 1917. Den ovanligt storskaliga och påkostade byggnaden i nationalromantisk stil med inslag av Vasarenässans uppfördes med stora protester från Ankarcrona, som till och med hotade att flytta från Tällberg om bygget genomfördes. Arbetet påskyndades emellertid av den dåvarande talmannen Daniel Persson (1859–1918) från Tällberg, som sannolikt såg andra värden med en sådan byggnad. Idag utgör den förhållandevis välbevarade byggnaden ett exempel på det tidiga 1900-talets samhällsutbyggnad i Leksandsbyarna. Byggnaden kan även berätta om skolväsendets utveckling under 1900-talets första hälft, samt den dåvarande synen på hur skolväsendet skulle ta sig arkitektoniskt uttryck. Byggnaden har särskilt kulturvärde, trots att den är uppförd i en skala som kraftigt avviker från bymiljön i övrigt.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga stomme, form och volym.
  • Befintlig utformning beträffande byggnadens frontespis i förenklad vasarenässansstil.
  • Befintlig valmad takform med lätt svängande profil. Befintlig profilerad takgesims.
  • Befintlig utformning beträffande skorstenar.
  • Putsens befintliga karaktär.
  • Befintlig färgsättning beträffande fasad och detaljer.
  • Befintlig utformning beträffande entrépartier, dörrar och fönster.
  • Befintlig skolklocka ovan huvudentrén.

I den sydvästra delen av byn finns en karaktäristisk keramikverkstad som startades av keramikern Greta Billander under 1960-talet. I anslutning till verkstaden finns en karaktäristisk timmervilla sannolikt uppförd under samma decennium. Anläggningen har särskilt kulturvärde eftersom den kan berätta om hur Tällberg under 1900-talet blev ett hem för många konsthantverkare och slöjdare som kunde livnära sig dels på sommargäster, dels på den genomstrålande bilburna turistströmmen. Idag finns endast ett fåtal sådana verksamheter kvar i byn. Timmervillan är dessutom ett ovanligt välbevarat exempel på hur dalaromantiken kunde ta sig uttryck även under den senare halvan av 1900-talet.

Värden/var varsam med:

  • Keramikverkstaden i sin helhet, men särskilt den allmogeinspirerade farstukvisten med tillhörande rombmönstrad ytterdörr, de glaserade taktegelpannorna och skyltarna med orden »Tällberg keramik« och »keramikverkstad« skrivet i fraktur.
  • Bostadshusets befintliga form, storlek och volym, takform och takvinkel. Byggnadens befintliga timmerstomme.
  • Befintlig utformning beträffande taktäckning i form av enkupiga takpannor i lertegel.
  • Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande spröjsade tvåluftsfönster och fönsterluckor.
  • Befintlig farstukvist med trappsteg och avsats i röd sandsten. Befintlig utformning beträffande ytterdörr.
  • Befintlig utformning beträffande gärdsgård.

I den västra delen av byn, vid korsningen mellan Siljansvägen och Ovabacksgattu, finns Tällbergs missionshus som idag är bystuga. Byggnaden uppfördes år 1894 och tillbyggdes år 1904. Byggnaden kan berätta om väckelserörelsen i Tällberg samt därigenom om det sena 1800-talets folkrörelser i Leksand och har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga form, storlek och volym, takform och takvinkel. Byggnadens befintliga timmerstomme.
  • Befintlig utformning beträffande taktäckning med tvåkupiga lertegelpannor.
  • Befintliga spröjsade tvåluftsfönster. Befintlig utformning beträffande fönsteromfattningar med profilerat överstycke.
  • Befintlig faluröd färgsättning beträffande fasadpartier och vita vindskivor, knutbrädor och fönster samt fönsteromfattningar.

Leksands socken är stor och kuperad, varför resor till Kyrkudden ofta företogs via vattenvägarna i äldre tider. Kyrkbåthusen vid Siljan i nordvästra delen av Tällberg kan berätta om de speciella färdtraditioner som präglade Siljanstrakten och Leksand i äldre tider. Färden till och från kyrkan, samt deltagande i det kyrkliga livet var en viktig del av det sociala livet i byarna. Traditioner och seder som omger detta är därför viktiga för förståelsen av det äldre bondesamhället.

Värden/var varsam med:

  • Kyrkbåthusens befintliga placering.
  • Kyrkbåthusens befintliga utseende, stommar och funktioner.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av nya byggnader

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Ny bebyggelse bör i första hand placeras på diskreta lägen, på tomtmark i anslutning till befintliga äldre gårdar. Skogs-, betes- och odlingsmark mellan olika byklungor bör inte ytterligare bebyggas, om inte det sker på mark där det tidigare funnits en gård.

Byggnadshöjd

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5–2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form och takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27–33 grader. I Tällberg är enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor och korsplanshus de vanligaste formerna av äldre bostadshus. Nya bostadshus utformas därför med fördel så att de får en liknande form.

Takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller sinuskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasadmaterial

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel. Befintliga puts- och tegelfasader bör inte ändras.

Färgsättning

Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft eller fönster i överspegeln på äkta spegeldörrar. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Nya byggnader bör utformas i enlighet med följande riktlinjer. Vid förändring av befintliga byggnader eftersträvas en utformning som samstämmer med följande riktlinjer:

Placering av nya byggnader

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet även om det inte måste vara med fyrkantsform. Ny bebyggelse bör i första hand placeras på diskreta lägen. Ängsmark bör inte ytterligare bebyggas.

Byggnadshöjd

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Form och takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27–33 grader.

Takmaterial

Som takmaterial kan en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel alternativt grästak eller klovtak användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller sinuskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasadmaterial

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme, sticksspån eller stavspån eller utgöras av locklistpanel. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel.

Grundmurar

Grundmurar görs med frilagd natursten i stil med murar på äldre dalaromantiska byggnader.

Färgsättning

Nya byggnader bör vara rödfärgade eller omålade. Knutbrädor, fönsteromfattningar, vindskivor och detaljer på farstukvistar kan målas vita. På timmerhus som lämnats omålade kan knutkedjor rödmålas. På timmerhus som målats med faluröd slamfärg kan knutkedjorna tjäras svarta om det förekommer på andra närliggande byggnader.

Fönster

Fönster utformas med fördel med inspiration från andra dalaromantiska byggnader, exempelvis med blyspröjs i stil efter Östnorstugan på Skansen. Vanliga tvålufts träfönster med fyra kvadratiska rutor som avdelas av spröjsar är ett annat bra alternativ. Fönster kan målas kromoxidgröna eller »dalablå«.

Farstukvistar

Farstukvistar utformas med inspiration från andra dalaromantiska farstukvistar i byn. Exempelvis som sadeltak på rundsvarvade enkla stöd, eller med kontursågade stöd.

Dörrar

Dörrar utformas i trä, exempelvis med rombmönster. Lämpliga färgsättningar är brun, svarttjärad, kromoxidgrön eller dalablått.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som i tegel som kronskorstenar eller med konisk form. De senare kan putsas vita.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning. Befintliga paneler eller spånfasader bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning och bör endast repareras med eller utbytas mot puts av samma karaktär som befintlig.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bör bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer så som fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster. Befintliga fönsterluckor. Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1980 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita om inte de haft en annan färgsättning tidigare. I sådana fall nyttjas den förutvarande färgsättningen. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade fönsteröverstycken förekommer kan dessa utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och tak tillhörande farstukvistar. Befintliga svarvade, kontursågade, lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1980 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt.

Tak

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak, klovtak och grästak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Befintliga tegeltak, klovtak och grästak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Svarta tak bör ej tillåtas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas.

Utbyggnader och tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum och altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar, kilsågade locklistpaneler, stickspån, stavspån, puts eller fasspontade paneler äldre än 1930. Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning och bör endast repareras med eller utbytas mot puts av samma karaktär som befintlig.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade. Befintlig färgsättning på detaljer beträffande exempelvis socklar, fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Befintlig dekormålning på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med lunettform. Befintliga perspektivfönster med träram. Befintliga blyspröjsade fönster. Befintliga fönsterluckor. Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas i den färgsättning som de tidigare bar.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och tak tillhörande farstukvistar. Befintliga svarvade, kontursågade, lövsågade eller profilsågade detaljer samt stöd på farstukvistar där de förekommer. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer. Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Tak

En- och tvåkupiga tegeltak, klovtak, grästak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga laggtak på härbren. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Tegeltak, klovtak och grästak bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. Befintliga takflöjlar. Befintliga spetsvinkliga stuprör.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Beträffande byte av vindskivor och knutbrädor på andra byggnader bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas.

Tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2021-02-18