Tibble

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Inventering av Tibble för Leksands kulturmiljöprogram 2019-07-24.
Fyrkantsbyggd gård invid bytorget och Sågmyravägen, i huvudbyklungan. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Tibble är en utdragen by belägen på en smal remsa med tomt- och odlingsmark mellan Österdalälven i väster och Lissklitt-Tibbleberget i öster. Tibbles bykärna är ålderdomlig och belägen på sin ursprungliga plats.

Administrativ historik

Tibble ligger i Rönnäs fjärding i Leksands socken. Byn tillhörde Leksands landskommun, som bildandes 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Riksintresse för kulturmiljövården: W (K) 29 43 Dalälvsbyarna, Leksand.

Översiktlig placering och topografi

Tibble är en utdragen by belägen på en smal remsa med tomt- och odlingsmark mellan Österdalälven i väster och Lissklitt-Tibbleberget i öster. Söder om byn finns Ullvi och i norr till ett område med i huvudsak modernistiska villor och småhus, samt byn Lycka. I nordväst finns Leksandsnoret. Landsvägen mellan Sågmyra och Noret passerar genom byn.

Bytyp, bynamn och ortsnamnsed

Tibble är en by vars karaktär varierar starkt mellan dess olika bydelar. I söder är bebyggelsen i huvudsak grupperad som en gles och utspridd radby kring den genomlöpande Sågmyravägen. Bykärnan består av en tätt bebyggd klunga med fyrkantigt och rutnätslika gatunät. Norr om bykärnan, i sluttningen upp mot Lissklitt, finns glest spridda sommarnöjen och nationalromantiska villor uppförda under 1900-talets första hälft, samt en del nyare småhusbebyggelse. Tibble är en ansedd som en av de äldsta byarna i Leksand. Bykärnan är sannolikt kvar på sin ursprungliga plats invid älven, vilket är anmärkningsvärt sedan de flesta andra byar kring Dalälven vid något tillfälle flyttat.

Inventering av Tibble för Leksands kulturmiljöprogram 2019-07-24.

Vy mot en gård med mäktig salsbyggnad längst söderut i den södra byklungan. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Förhållande mellan landskap och bebyggelse

Bebyggelsen i Tibble är som tidigare konstaterat förlagd till en smal remsa med relativt flack mark mellan det branta och höga Lissklitt-Tibbleberget i öster och Österdalälven i väster. Den södra bydelen är östligt orienterad, på en höjd invid Tibbleberget. I väster, intill älven, finns stora och öppna odlingslandskap som dock genomskärs av trädbevuxna raviner med utlopp i älven. Bykärnan är belägen på flack mark mellan Lissklitt och älven, med odlingslandskap åt både norr och söder. En teori kring klungans placering är att det kraftigt kuperade berget i öster omöjliggjort en flytt av byn, varför den istället expanderat i odlingslandskapet.

Inventering av Tibble för Leksands kulturmiljöprogram 2019-07-24.

Kringbyggd gård i huvudbyklungan där många äldre ekonomibyggnader fortfarande finns bevarade. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Bebyggelsens huvuddrag

I södra Tibble är många av gårdarna belägna på en höjd intill Tibbleberget. Bydelen bär likheter med en gles radby, och flera gårdar angränsar rätt mot den genomlöpande Sågmyravägen. Trots att det finns några ålderdomliga bostadshus i form av enkelstugor placerade nära vägen, verkar många gårdar vara tillkomna eller kraftigt moderniserade med nya byggnader från och med 1800-talets slut och framåt. De flesta kvarvarande jordbruksbyggnaderna är exempelvis stora ladugårdsbyggnader med tegeldel, vilka blev vanliga först under 1800-talets senare hälft. Österut, högt belägna på Tibblebergets sluttning, finns flera nationalromantiska sommarnöjen och en f.d. trädgårdsskola med delvis kvarvarande terrassodlingar. Skolan startades av Lillie Landgren. Längs Sågmyravägen mot norr finns ytterligare ett framträdande nationalromantiskt sommarnöje, samt en för Leksandsbygden ovanlig »herrgård« med huvudbyggnad och flyglar. Anläggningen, som tidigare var bebodd av häradshövdingen Bosaeus är inklädd i en ljusgrå oljemålad panel som står ut bland den annars enhetligt ofärgade eller rödfärgade bebyggelsen. Den södra delen av Tibble sammanlänkas med bykärnan genom ett pärlband av nyare gårdar som löper längs Sågmyravägen norrut. Vid anfarten till Tibble i söder finns till vänster en framträdande gård med en ovanligt stor timrad salsbyggnad.

Tibbles bykärna är ålderdomlig och tät. Längs trånga bygator finns fortfarande flera helt kringbyggda gårdar med välbevarade bostadshus och ekonomibyggnader av hög ålder. Det är vanligt med parstugor av större modell, och nästan alla hus är rödfärgade. Bygatorna är inte asfaltsbelagda och avskiljs från gårdarna på flera håll av röda spjälstaket. Närmast Österdalälven finns ett kaptensboställe med en ålderdomlig salsbyggnad som flankeras av flyglar och har separat fägård. Gården har anor från 1500-talet och är av en typ som annars är ovanlig i Leksandsbygden. Även i den norra delen av byn finns en gård med en stor salsbyggnad om två våningar. Söder om kaptensbostället ligger Alfvéngården, som var kompositören Hugo Alfvéns hem. Det dalaromantiska bostadshuset byggdes 1944-1945 av byggmästare Nils Skoglund och är ett utmärkt exempel på hur modernismens bebyggelse i Leksand anpassades efter lokala byggnadstraditioner. I nordöst fortsätter bykärnan i ett bytorg med fyrvägskorsning och majstångsplats, kring vilket det finns flera ålderdomliga gårdar.

Inventering av Tibble för Leksands kulturmiljöprogram 2019-07-24.

Alvéngården. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Från bytorget fortsätter bebyggelsen dels längs Sågmyravägen, dels upp mot Lissklitt. Längs Sågmyravägen finns två gårdar med gula respektive ljusgrå bostadshus från tiden kring sekelskiftet år 1900, i panelarkitektur med välbevarad karaktär. Den södra av dessa gårdar innefattar en karaktäristisk gulmålad byggnad som i princip ligger i Sågmyravägens gatulinje. Motställt längan finns ett ålderdomligt rödfärgat kortsideshärbre som sannolikt är av hög ålder. I backen upp mot Lissklitt finns en mängd nationalromantiska sommarnöjen, både i form av ombyggda härbren, friliggande stugor och ett några villaliknande byggnader varav ett par bär de höga och branta tak som vanligen utmärker stiltypiskt nationalromantiska småhus uppförda under 1910-talet. De sommarnöjen som finns belägna högst uppe på berget tar formen av kringbyggda gårdar där de nationalromantiska fritidshusen ligger omlott med »faktiskt« ålderdomliga timmerhus (jämför med Ankarcronas Holen i Tällberg). Själva bostadshusen utformades här sannolikt med stor inspiration från det äldre bondesamhällets byggnadskultur. Bebyggelsen övergår mot norr i ett villaområde, Sturliden, som behandlas separat i kulturmiljöprogrammet.

Nästan alla byggnader i Tibble är byggda helt i trä och byggnader som är äldre än 1930 är i regel knuttimrade. Den äldre bebyggelsen i södra Tibble och i bykärnan präglas av en påtaglig enkelhet beträffande detaljutformning och färgsättning. Rödfärgen är mycket utpräglad och kontrasteras enbart av enstaka vita detaljer, främst på bostadshus och då främst på vindskivor och fönster (karm, båge och foder). Bostadshus med panel eller knutlådor kan även ha vitmålade knutar, men detta förekommer i regel inte på hus med blottlagd timmerstomme. Fönstren på äldre hus är i regel spröjsade tvåluftsfönster i trä med mittpost och sex svagt liggande eller stående rutor. På vissa byggnader förekommer blyspröjsade fönster, men då oftast på övervåningar och i gavellägen. Dessa fönster är vanligen äldre än fönster med träspröjs. Fönsteromfattningar på äldre hus är enkla och vitmålade. På vissa hus förekommer profilerade fönsteröverstycken. Nästan alla byggnader är långsmala och har flacka sadeltak med en- eller tvåkupig tegeltäckning. Skorstenar på äldre hus är i regel byggda i tegel med en smal, enkel utformning.

Nationalromantiska sommarnöjen på Lissklitt.

Nationalromantiska sommarnöjen på Lissklitt. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Gemensamma byggnader och anläggningar

I sluttningen mot Lissklitt finns ett utekapell i klassicistisk stil, »Ekumenien« uppfört 1931. Byggnaden består av ett valmat sadeltak som bärs upp av tolv enkla rundpelare. Undertaket är ett ljusblått tunnvalv i trä. Byggnaden liknar närmast ett litet grekiskt tempel, och ligger naturskönt i sluttningen. En stentrappa leder upp mot byggnaden från väster, och fortsätter i en poppelallé vidare upp för berget. Norr om byn vid älvkröken finns en bystuga och två kyrkbåthus. Byggnaderna är uppförda under 1900-talets senare hälft.

Inventering av Tibble för Leksands kulturmiljöprogram 2019-07-24.

Utekapellet Ekumenien. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Kulturvärden

Värden/var varsam med

  • Platsnamnet Tibble.

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • De stora och öppna hävdade odlingslandskapen nära Österdalälven
  • Små och kuperade odlingsytor i höjdläge på Lissklitt-Tibbleberget. Särskilt värdefulla element i landskapskaraktären är de odlingsrösen, träd och buskridåer som bryter genom landskapet.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter. Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna. För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar. Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse. Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt. Odlingslandskapen i Tibble är i huvudsak belägna på den samla remsa med sedimentjordar som finns mellan Österdalälven och Tibbleberget-Lissklitt. Landskapet bär i huvudsak en stor och öppen karaktär, men genombryts på vissa ställen av raviner och växtlighet. Uppe på bergsryggen i norr och öster finns områden med småbruten odlingsmark i höjdläge. Den stora och öppna landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den täta och ofta påkostade bebyggelsen i Tibbles bykärna. Jordbruket på de förhållandevis rika sedimentjordarna närmast Dalälven möjliggjorde nämligen att byarna där kunde växa sig stora och rika jämfört med byar på magrare jord, så som Hisvåla-Grytberg och Hästberg. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet. Det småbrutna odlingslandskapet på höjden i nordöst synliggör tydligare de små ägoytor som kännetecknat jordbruket i Leksand i äldre tider. Spår av små ägoytor är mycket värdefulla för förståelsen av livsvillkoren i det äldre bondesamhällets Leksand.

Värden/var varsam med

  • Bykärnans befintliga placering på odlingsmark mellan Österdalälvens strand och Lissklitt-Tibbleberget.

De flesta av Dalälvsbyarna var ursprungligen belägna nära älven, för att senare flytta upp mot mer höglänt mark. Tibble är en av få byar kring Dalälven där bykärnan inte har flyttat. På grund av detta bär bebyggelsen en mycket lång kontinuitet bakåt i historien, och människor har möjligen bott på platsen ända sedan yngre järnåldern, vilket är värdefullt – platsen har verkligen en rik historia som sträcker sig över många generationer. Byns läge är dessutom pedagogiskt värdefullt eftersom det kan användas för att belysa hur det tidigare sett ut i många av de byar som flyttat.

Värden/var varsam med:

  • Tibbles tätt bebyggda och nära fyrkantiga bykärna belägen mitt i odlingslandskapet på ursprunglig plats
  • Områden, korsningar och gaturum i bykärnan samt i den södra bydelen där gårdarna och husen står mycket tätt intill varandra.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. Tibbles bykärna har till skillnad från i många andra byar expanderat i odlingslandskapet, sannolikt eftersom ingen annan möjlig utbyggnad varit möjlig. Detta har gett upphov till en idag nära unik bykärna med fyrkantig klungform och bygator i rutnätslika plan. Bykärnan är särskilt värdefull eftersom den är kvar på ursprunglig plats och därigenom har mycket lång kontinuitet, samt kan berätta om hur byar förut låg i förhållande till landskapet kring Österdalälven i Leksand. De organiskt framvuxna och bitvis mycket täta bymiljöerna i bykärnan är dessutom trivsamma och vackra att vistas i. Det samma gäller för de tätt belägna gårdar som finns i södra Tibble, längs Sågmyravägen.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor, salsbyggnader och korsplanshus. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Tibble 9:6, Tibble 15:9, Tibble 17:20, Tibble 16:10, Tibble 43:6, Tibble 43:8, Tibble 12:5, Tibble 4:21, Tibble 29:8, Tibble 26:9, Tibble 31:14, Tibble 21:10, Tibble 29:18 och Tibble 32:4. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Särskilt värdefulla exempel på gårdar där ålderdomliga ekonomibyggnader finns är Tibble 9:6, Tibble 15:9, Tibble 17:20, Tibble 11:24, Tibble 12:5, Tibble 43:8 och Tibble 7:5.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Det finns fortfarande många gamla timmerhus bevarade i byarna. I Tibble är många hus knuttimrade och uppförda under 1700-talet och framåt. De flesta bostadshusen i bykärnan är sannolikt uppförda under 1700- och 1800-talen, och i övriga delar av byn under 1800-talet eller 1900-talets första hälft. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Tibble utmärker sig bykärnan genom att nästan alla gårdar fortfarande är kringbyggda, och att såväl bostadshus som ekonomibyggnader ofta är gamla. Det finns även några gårdar i den södra bydelen som innefattar ålderdomliga timmerhus, både bostadshus och ekonomibyggnader. De äldre timmerhusen i Tibble är särskilt värdefulla eftersom dessa byggnader på ett pedagogiskt vis kan användas för att berätta om och förstå den äldre timmerhuskulturen. Husen är dessutom ofta mycket vackra, och med höga hantverksmässiga kvaliteter som bidrar till att göra hela byn trivsam och intressant att vistas och bo i.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet
  • Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med

  • Befintliga stora timmerstommar och planlösningar med fyrdelad (korsformig plan – korsplansbyggnad) eller sexdelad plan (salsplan – salsbyggnader)
  • Befintliga fasader med liggande och stående hyvlad fasspontpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen
  • Befintliga reveterade fasader, alltså putsade träfasader. Befintlig karaktär på putsen beträffande förhållandet mellan slätputs och spritputs, samt befintliga fraktioner på ballastmaterial (grus) i spritputs
  • Befintlig färgsättning på fasader och detaljer om nuvarande kulör är ursprunglig. Annars ljusockrafärgade och järnvitriolfärgade fasader
  • Befintliga farstukvistar i snickarglädjestil, med profilsågade detaljer, komplicerade fönster och spegeldörrar
  • Befintliga äldre träfönster: befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga fönsteromfattningar utförda i puts
  • Befintlig karaktär på tak och takutsprång – befintliga paneler, taktassar och stuprör. Befintliga en- eller tvåkupiga tegeltak, befintliga takformer - sadeltak och valmade sadeltak. Befintliga skorstenar i tegel.

I vissa av Dalälvsbyarna, så som Tibble, Yttermo och Smedby fanns gårdar som mot 1800-talet slut blivit förhållandevis rika på jordbruk och ibland hantverk eller småindustrier. På några av dessa gårdar byggdes stora salsbyggnader och korsplanshus som idag har en något annorlunda karaktär gentemot annan äldre bebyggelse i Leksand. Dessa byggnader har ofta en karaktär som är mer eller mindre starkt präglad av det sena 1800-talets snickarglädje, och de ökade möjligheter till utsmyckning som 1800-talets nya industrimässigt sågade trävaror medförde. De flesta av husen är exempelvis inklädda i en linoljemålad ljusockra- eller järnvitriolgul växelvis liggande och stående fasspontpanel, och har farstukvistar med omfattande snickrade detaljer. Det förekommer även reveterade, alltså putsade timmerhus, ofta i en färgsättning lika de panelinklädda husen. Förekomsten av nya och större bostadshus med mer omfattande utsmyckning kan berätta om ökad rikedom i vissa byar, ofta till följd av det sena 1800-talets begynnande industrisamhälle. Många av byggnaderna har också mycket höga materialmässiga och utformningsmässiga kvalitet, vilket är mycket värdefullt. Trots att byggnaderna kan uppfattas som avvikande i skala och karaktär gentemot ännu äldre bebyggelse bör oförändrade sådana hus bevaras som befintligt.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen. Många äldre dörrar till portlider har rika smidesdetaljer, en särskilt värdefull detalj.

I Tibbles bykärna och längs Sågmyravägen söderut finns många gårdar som fortfarande är kringbyggda på alla fyra sidor. Det finns också många gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. De nästan helt kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Tibble 11:24, Tibble 17:20, Tibble 15:9, Tibble 9:6, Tibble 16:10, Tibble 43:6 och Tibble 43:8 tillhör en idag förhållandevis ovanlig typ. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom nämligen på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är fallet på de flesta andra gårdar i byn. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar. Äldre byggnader som byggts om till sommarnöjen – exempelvis härbren, är särskilt värdefulla
  • Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer – särskilt rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster
  • Befintliga spånfasader och äldre stockpaneler
  • Befintliga tak och takformer - sadeltak, mansardtak och valmade tak med en- eller tvåkupigt lertegel. Befintliga takvinklar, även brantare tak som avviker mot den annars enhetliga karaktären på byn, men som är stiltypiska för nationalromantikens villaarkitektur. Befintliga profilsågade vindskivor där de förekommer
  • Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå. Befintliga fönsterluckor
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med profilsågade hörnstolpar. Rosmotiv på farstukvistarnas triangelfält där de förekommer
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, staketstolpar, järnstaket, grindar, järnanordningar och gärdesgårdar.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bland annat Noret, Bastberg, Tällberg och Plintsberg. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. I Leksand förekom emellertid detaljer och stilelement typiska för nationalromantiken ända in på 1970-talet. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska »arts- and craftsrörelsen«, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksand är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor. På sluttningen mot Lissklitt norr om Tibbles bykärna samt i den södra byklungan finns en mängd nationalromantiska sommarnöjen och ett par större villor med framträdande nationalromantisk karaktär. Byggnaderna är värdefulla exempel på hur nationalromantiken som arkitekturstil påverkade Leksands byar kring sekelskiftet år 1900. Särskilt välbevarade och framträdande exempel finns på fastigheterna Tibble 39:7, Tibble 34:16, Tibble 30:10, Tibble 3:5, Tibble 1:6, Tibble 19:19, Tibble 6:12, Tibble 20:6, Tibble 17:17 och Tibble 6:25. Byggnaderna är dessutom uppförda med hög kvalitet beträffande hantverk och detaljutformning, något som förstärker värdet.

Värden/var varsam med

  • Kapellets befintliga utformning, i detaljer och helhet

  • Den stentrappa som leder upp till kapellet från Tibble-Lindsvedsvägen

  • Popplar som växer norr om kapellet.

Utekapellet Ekumenien kan berätta om det sena 1800-talets väckelserörelser och den påverkan de fick på det sociala livet i Leksands byar, och är därför värdefullt. Byggnadsverket är dessutom vackert beläget och uppfört med hög hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet, vilket förstärker värdet.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av byggnader, byggnadshöjd

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Undvik att ytterligare bebygga odlingsmark norr och söder om Tibbles bykärna, samt på mark som avskiljer Tibble från Ullvi.

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5-2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form, takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27-33 grader. I Almo är det vanligt att bostadshus på äldre gårdar varit parstugor och korsplanshus. Nya bostadshus utformas med fördel med inspiration från dessa byggnadstyper.

Tak, takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga taktegelpannor utan lasyr användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller trapetskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasader, färgsättning

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel.
Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn. Profilsågade hörnbrädor kan tillåtas om de håller hög utformningsmässig och hantverksmässig kvalitet samt är i trä. Lämpliga färgsättningar på sådana farstukvistar ofärgade eller rödmålade.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Fasadutformning, färgsättning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och färgsättning. Omålade byggnader bör bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar samt engelskt röda, kromoxidgröna eller ljust pariserblå fönsterbågar och engelskt röda, kromoxidgröna eller ljust pariserblå detaljer på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster. Befintliga fönsterluckor.

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer.

Tak och skorstenar

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Äldre timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Vid förändring av befintliga byggnader bör följande detaljutformning eftersträvas:

Tak

Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Undvik svarta tak.

Fasader

Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter. Paneler bör målas med faluröd slamfärg. Putsfasader bör inte avlägsnas eller utbytas mot andra fasadtyper.

Fönster

Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1950 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna i marginalen. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade fönsteröverstycken förekommer kan dessa utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Dörrar

Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1950 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt. Dörrar som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya trädörrar med enkel utformning i stil med andra äldre dörrar i byn.

Utbyggnader och tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum och altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Fasadutformning och färgsättning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade.

Fasadmaterial

Byggnadernas befintliga fasadmaterial om det är kilsågade locklistpaneler, blottlagda timmerstommar, stockpaneler eller fasspontade paneler äldre än 1930.

Färgsättning på detaljer

Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar samt engelskt röda, kronoxidgröna eller ljust pariserblå detaljer på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga fönsterluckor.

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer.

Tak och skorstenar

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 får därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer får inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Vid förändring av befintliga byggnader bör följande detaljutformning eftersträvas:

Tak

Tegeltak får endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt.

Paneler och puts

Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 får endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Fönster

Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Dörrar

Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Utbyggnader och tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2020-04-01