Ullvi

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Från inventering av Ullvi till Leksands kulturmiljöprogram 2019-07-29.
Utsikt mot huvudbyklungan vid Vändattberget, från odlingslandskapet i söder. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Ullvi är en utdragen by i fem delar som löper längsmed Tibbleberget-Vändattbergets södra spets. Byn är belägen i Leksands östra del, strax sydöst om Noret.

Administrativ historik

Ullvi ligger i Rönnäs fjärding i Leksands socken. Byn tillhörde Leksands landskommun, som bildandes 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Riksintresse för kulturmiljövården: W (K) 29 43 Dalälvsbyarna, Leksand.

Från inventering av Ullvi till Leksands kulturmiljöprogram 2019-07-29.

Ullvi är beläget på en sluttning med vackra utsikter mot ett öppet odlingslandskap vid Österdalälven. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Översiktlig placering och topografi

Ullvi är en utdragen by i fem delar som löper längsmed Tibbleberget-Vändattbergets södra spets. Byn är belägen i Leksands östra del, strax sydöst om Noret. I öster avskiljs Ullvi från Hälla av Österängsbäcken, som genomskär landskapet från nord till syd. I väster avtar byn mot öppna odlingsmarker, bortom vilka Tibble tar vid. Vändattberget i norr är delvis skogigt, delvis bestående av odlingsmark som ännu idag hävdas. I söder finns ett stort och öppet odlingslandskap delvis beläget på en udde i Österdalälven (Ullvinäset). Udden omsluts av avundskroken, en östligt löpande meanderslinga i älven. Landsvägen mellan Sågmyra och Noret passerar genom byn.

Bytyp, bynamn och ortsnamnsed

Ullvi är en utdragen klungby med fem bydelar spridda i en hästskoform kring Tibbleberget-Vändattbergets södra spets och i odlingslandskapet mot söder. Längst i öster finns bydelen Heden, som avskiljs från Hälla av Österängsbäcken. Heden är en relativt glest bebyggd byklunga utspridd i en flack sydsluttning. Sydväst om Heden finns Ullvis bykärna – en mycket tätt bebyggd och förhållandevis utbredd byklunga belägen en brant backe kring fem byvägar, varav fyra sammanstrålar i en majstångsplats. Söder om bykärnan finns Ullvinäset som består av liten klunga om tre äldre kringbyggda gårdar och en ensamgård sannolikt tillkommen under 1920-talet. Ytterligare västerut finns Gammalullvi, en bitvis tät men liten byklunga belägen söder om Sågmyravägen i det öppna odlingslandskapet. Gammalullvi är beläget längs vägen mot byns båthus. Vändatt är en gles och utspridd bydel som innefattar en mängd både nyare och äldre gårdar belägna mellan Sågmyravägen och Vändattberget, samt en tätare byklunga kring en stickväg på motsatt sida om den nuvarande byskolan.

Från inventering av Ullvi till Leksands kulturmiljöprogram 2019-07-29.

Gårdar på UIlvinäset med Ytteråkerö i bakgrunden. Gårdarna har en utpräglad fyrkantsform. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Förhållande mellan landskap och bebyggelse

En överhängande del av bebyggelsen i Ullvi återfinns i sluttningslägen intill Vändattberget. Till följd av detta förekommer ofta att husen har höga socklar som överbryggar höjdskillnader. I det trånga bygatusystemet i Ullvis bykärna är sluttningsläget särskilt märkbart, då många vägbanor är belägna högt i förhållande till närliggande hus. Högst upp i bykärnan finns dessutom flera storslagna nationalromantiska sommarnöjen och villor som framträder monumentala i den branta terrängen. Ullvi och Vändattberget erbjuder överlag storslagna utsikter mot omgivningen, och särskilt mot Ullvinäset och Häradsbygdens byar på andra sidan älven. Det förekommer stora ytor med hävdad öppen odlingsmark på de förhållandevis rika sedimentjordar som finns nära Österdalälven söder om byn, samt på Ullvinäset. Landskapet genomskärs endast av enstaka ängslador, vägar och diken samt ett fåtal skogsdungar. Ullvinäset avskiljs från bykärnan av en bågformad sänka som möjligen utgör en äldre flodbädd för älven. Utöver det stora och öppna odlingslandskapet i söder finns även småbrutna odlingsmarker bland bebyggelsens i bydelen Heden samt ovanpå Vändattberget. Den småbrutna odlingsmarken är ofta kuperad och innefattar fler avbrott i form av odlingsrösen, träddungar, buskage och liknande barriärer. Dessa odlingsytor är dessutom ofta små och spridda.

Från inventering av Ullvi till Leksands kulturmiljöprogram 2019-07-29.

Tät, sluten och faluröd bebyggelse i bydelen Heden. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Bebyggelsens huvuddrag

Bebyggelsen i Ullvi skiftar något mellan de olika bydelarna. I norra och östra delen av Heden finns en klunga med välbevarade och helt eller delvis kringbyggda gårdar samt ett fåtal små fritidshus från 1900-talet. Söderut, kring Sågmyravägen finns en mängd friliggande faluröda en- till 1 och ½-plansvillor uppförda under olika delar av 1900-talet, vissa så sent som tidigt 2000-tal.

I bykärnan finns flera ålderdomliga kringbyggda gårdar med intakt fyrkantsform, där månghussystemet i hög grad ännu är intakt. Välbevarade äldre bostadshus i form av äldre parstugor och enkelstugor med orörda äldre detaljer finns emellertid enbart på ett fåtal gårdar. På vissa gårdar har även ålderdomliga ekonomibyggnader förändrats. Bebyggelsen är bitvis mycket tät och med mycket små avstånd mellan gårdarna. Vissa byggnader står helt i gatulinjen längs de smala bygatorna. Den äldre bebyggelsen är i huvudsak belägen kring Sågmyravägen och söder om denna. I sluttningen mot Vändattberget i norr finns flera både stora och små nationalromantiska sommarnöjen. Det finns även enstaka modernistiska timmervillor, som dock anpassats tydligt till den äldre bebyggelsen genom exempelvis form och detaljutformning.

På Ullvinäset finns tre äldre kringbyggda gårdar varav två fortfarande är helt kringbyggda. Gårdarna är belägna på en liten delvis skogbevuxen höjd i det annars öppna odlingslandskapet. Det finns även en ensligt belägen gård åt norr som är sannolikt tillkommen under 1920-talet. I odlingslandskapet kring byklungan finns flera ängslador i timmer varav vissa sannolikt har hög ålder.

Gammalullvi utgörs av den bebyggelse som är belägen mellan Sågmyravägen och båthusen, i byns västra del. Bydelen innefattar ett antal kringbyggda gårdar med byggnader företrädesvis uppförda under senare delen av 1800-talet och 1900-talet. Många gårdar i klungan har kompletterats med nya större bostadshus under 1900-talet, detta till trots har äldre bostadshus sparats på gårdstunen i minst två fall. Bydelen innefattar även några ålderdomliga ekonomibyggnader i timmer så som portlider, trösklogar och en mångfald av kortsideshärbren. I söder står ekonomibyggnaderna mycket tätt.

I byklungan Vändatt finns både äldre kringbyggda gårdar med timmerhus och månghussystem samt nyare bebyggelse i form av fritidshus och friliggande småhus från 1900-talet. Gårdarna i Vändatt är förhållandevis glest placerade, bortsett från i bykärnan som är belägen kring stickgatan motsatt Ullvis byskola. Utmärkande för bydelen är den innefattar ett par ljusa reveterade (putsade) hus.

Nästan alla byggnader i Ullvi är byggda helt i trä och byggnader som är äldre än 1930 är i regel knuttimrade. Den äldre bebyggelsen präglas av en påtaglig enkelhet beträffande detaljutformning och färgsättning. Rödfärgen är mycket utpräglad och kontrasteras enbart av enstaka vita detaljer, främst på bostadshus och då främst på vindskivor och fönster (karm, båge och foder). Bostadshus med panel eller knutlådor kan även ha vitmålade knutar, men detta förekommer i regel inte på hus med blottlagd timmerstomme. Fönstren på äldre hus är i regel spröjsade tvåluftsfönster i trä med mittpost och sex svagt liggande eller stående rutor. På vissa byggnader förekommer blyspröjsade fönster, men då oftast på övervåningar och i gavellägen. Dessa fönster är vanligen äldre än fönster med träspröjs. Fönsteromfattningar på äldre hus är enkla och vitmålade. På vissa hus förekommer profilerade fönsteröverstycken. Nästan alla byggnader är långsmala och har flacka sadeltak med en- eller tvåkupig tegeltäckning. Skorstenar på äldre hus är i regel byggda i tegel med en smal, enkel utformning.

Företrädesvis i Heden och Vändatt finns inslag av ensamliggande fritidshus och bostadshus från 1900-talet. Dessa byggnader är oftast uppförda med en lågmäld faluröd karaktär som återknyter till den äldre bebyggelsens generella karaktär, exempelvis genom att byggnaderna är inklädda i faluröd locklistpanel, är uppförda i timmer eller har spröjsade träfönster. Även om det finns många välbevarade äldre bostadshus i Ullvi förekommer det även att gamla bostadshus ombyggts och renoverats under 1900-talets senare del. Bland annat har det förekommit fönsterbyten, tillbyggnader av takkupor och tilläggsisolering.

Timmerhus intill Sågmyravägen, Ullvi

Äldre timmerhus invid den genomlöpande Sågmyravägen. I sluttningen ovan syns ett större nationalromantiskt sommarnöje. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

På Vändattbergets sluttning finns flera nationalromantiska sommarnöjen; ovanför bykärnan finns tre som är stora som villor. Ett av husen uppfördes av konstnären Emerik Stenberg 1902, och de andra av släkterna Themptanders och Hazelius.  Dessa byggnader har en egen karaktär som både samstämmer med och avviker från den generella bebyggelsekaraktären i byn. Det förekommer även mindre sommarnöjen som inretts i härbren, samt små stugor. Vanliga och utmärkande detaljer på de nationalromantiska byggnaderna är mörktjärade eller faluröda timmerfasader, småsprösjade- och blyspröjsade fönster, kronskorstenar och »Dalaromantiska« detaljer så som utsmyckade farstukvistar med dalpilar eller rosmålningsmotiv. Två av byggnaderna är uppförda med avvikande valmade och brutna tak och i storlekar som närmast minner om äldre högreståndsarkitektur, vilket inte förekommit i Dalälvsbyarna historiskt.

Bymagasin, Ullvi

Det stora bymagasiner i öster. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Gemensamma anläggningar

I ett trevägskors norr om Heden finns ett timrat bymagasin som flyttades till platsen 1862. I byn finns också en bystuga och ett större skolhus för Ullvi och grannbyarna uppförda 1913 respektive 1919. Bystugan är uppförd i nationalromantisk stil med brant takfall och små spröjsade fönster. Skolbyggnaden karaktäriseras av sitt stora valmade och brutna tak. Båda byggnaderna har genomgått flera exteriöra förändringar sedan de uppfördes, bland annat i form av fönster- och dörrbyten.

Kulturvärden

Värden/var varsam med

  • Platsnamnet Ullvi
  • De olika bydelarnas namn; Vändatt, Gammalullvi, Ullvinäset, byn och Heden.

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • De stora och öppna hävdade odlingslandskapen mellan byn och Österdalälven
  • De små och kuperade odlingsytor som finns norr om byn. Särskilt värdefulla element i landskapskaraktären är de odlingsrösen, träd och buskridåer som bryter genom landskapet.
  • Spår efter odlingsverksamhet i Kårbacka.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter. Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna.

Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Odlingslandskapen söder om Ullvi har i huvudsak en stor och öppen karaktär. I norr finns områden med småbruten odlingsmark i höjdläge. På Vändattberget norr om byn finns exempelvis en byallmänning som kallas Kårbacka. Området sträcker sig från bystugan till Sturgrop, och har innefattat kålgårdar samt betesmark för får och getter. Idag finns i området flera gropar som utgör rester av källare eller »stukor«, där kål och rotsaker som odlats på platsen förvarats. Platsen har också varit en viktig samlingspunkt i byn där olika sociala tillställningar anordnats genom tiden.

Kvarvarande spår efter odlingar och livsmedelsförvaring kan berätta om jordbruket i byn i äldre tider och är därför värdefulla. Den stora och öppna landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den omfattande, täta och utbredda bebyggelsen i Hälla. Jordbruket på de förhållandevis rika sedimentjordarna närmast Österdalälven möjliggjorde nämligen att byarna där kunde växa sig stora jämfört med byar på magrare jord, så som Hisvåla-Grytberg och Hästberg. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet. Det småbrutna odlingslandskapet i norr synliggör tydligare än i söder de små ägoytor som kännetecknat jordbruket i Leksand i äldre tider. Spår av små ägoytor är mycket värdefulla för förståelsen av livsvillkoren i det äldre bondesamhällets Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Spår efter dalmåleriverksamhet – interiöra kvarvarande dalmålningar, verkstäder, gårdsnamn anknutna till ovannämnda Dalmålare
  • Kvarvarande äldre smedjor där sågbladssmide förekommit historiskt.

I Ullvi förekom minst fyra kända dalmålare – Jufwas Anders Ersson (1757-1834), Back Olof Andersson (1767-1820) och Snarf Anders Andersson (1795-1850). Eftersom inventeringen som föranlett detta kulturmiljöprogram inte berört interiörer vet vi inte om det finns några Dalmålningar bevarade i Ullvi. Eventuella spår av dessa målare är dock mycket värdefulla eftersom de kan berätta mycket om dalmålningarnas historia. Dalmålningar utfördes ofta för att dekorera möbler och väggar inuti husen i Dalarnas äldre bondesamhälle. De flesta är gjorda mellan 1770 och 1870. Många bostadshus i Dalarna var i äldre tider parstugor: långsmala hus med två »stugor« som flankerade ett mittparti med farstukvist och en liten kammare. Den ena stugan var ett köksrum, där hela familjen också levde, sov och åt. Den andra stugan – anderstugan – användes vid högtider som bröllop och fester. Resterande delar av året användes rummet för att förvara kläder och andra dyrbara saker. Äldre väggfasta dalmålningar finns oftast i anderstugor. Där kunde de ömtåliga målningarna finnas utan att förstöras av rök eller vardagsslitage. Dalmålningar tillkom ofta i samband med bröllop, vilket betraktades som en stor högtid i Övre Dalarna. Själva motiven varierar stort. Blommorna idag kommit att benämnas som »Kurbits«, kallade dalmålarna själva rakt och enkelt för rosor, som var den gemene benämningen på blommor i Övre Dalarna i äldre tider. I Ullvi har det också förekommit sågbladssmide som bisyssla, och byn innefattade kring 1800-talets mitt fanns minst fem sågbladssmeder. I byn finns några bevarade äldre smedjor som sannolikt nyttjats vid sågbladssmide. Eftersom byggnaderna är anknutna till en bisyssla som varit viktig i Ullvi är de särskilt värdefulla.

Värden/var varsam med:

  • Tomtmark nära älven som bär spår av äldre bebyggelse, exempelvis genom lämningar.

  • Byklungorna Gammalullvi och Ullvinäset kan genom gårdar och lägen uppvisa spår av en succesiv flytt från strandlinjen mot högre terräng, och är därför värdefulla.

De flesta av Dalälvsbyarna var ursprungligen belägna nära älven, för att senare flytta upp mot mer höglänt mark. Anledningarna till en flytt kunde exempelvis vara att byn ursprungligen låg på mark som bättre lämpades till att odla när befolkningen ökade. Byar kan även ha flyttat successivt över lång tid, exempelvis genom att nya gårdar efter generationsskiften anlagts på avlägsna platser som senare förtätats i samband med arvsskiften. Ytterligare en anläggning till flytt kan ha varit problem med översvämningar vid vårfloder, och att strandlinjen eroderats över tid. Byn Utby i Häradsbygden försvann under slutet av 1700-talet, möjligen på grund av undermineringar av strandbrinken där byn låg. Gårdarna flyttades sedan succesivt till andra närbelägna byar. Bytomten där Utby låg finns kvar idag, men har delvis rämnat ner i älven. Ullvi har sannolikt flyttats i omgångar från lägen vid älvstranden till sin nuvarande placering längs Vändattberget fot. I Byar och fäbodar i Leksands kommun framhålls en plats nära båthusen samt Ullvinäset som platser där delar av den nuvarande byn ursprungligen kan ha legat. Kunskapen om att byn är flyttad är värdefull eftersom den ger en kontext till byns nuvarande utbredning i landskapet.

Värden/var varsam med:

  • Ullvis befintliga karaktär med fem tätt bebyggda bydelar varav en stor del av bebyggelsen är belägen i sluttningsläge

  • Områden, korsningar och gaturum i byn där gårdarna och husen står mycket tätt intill varandra.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. Ullvis karaktär av klungby med flera bydelar som sprider ut sig som ett pärlband längs Vändattbergets fot är värdefull eftersom den är karaktäristisk och typisk för Leksand och Övre Dalarna. De organiskt framvuxna och bitvis mycket täta bymiljöerna, särskilt i bykärnan, är dessutom trivsamma och vackra att vistas i. Att en stor del av bebyggelsen är belägen i sluttningsläge utanför odlingslandskapen är också karaktäristiskt och intressant.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, sidokammarstugor, parstugor och korsplanshus. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Ullvi 14:28, Ullvi 7:10, Ullvi 5:23, Ullvi 46:13, Ullvi 11:2, Ullvi 12:5, Ullvi 15:1, Ullvi 36:9 och Ullvi 27:2. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Särskilt värdefulla exempel på gårdar där ålderdomliga ekonomibyggnader finns är Ullvi 14:29, Ullvi 5:23, Ullvi 29:11, Ullvi 38:7, Ullvi 11:2, Ullvi 12:5 och Ullvi 10:16.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Det finns fortfarande många gamla timmerhus bevarade i byarna. I Ullvi är många hus knuttimrade och uppförda under 1700-talet och framåt. De flesta bostadshusen i byn är sannolikt uppförda under 1800-talet eller under 1900-talets första hälft. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Utmärkande för Ullvi är att många gårdar fortfarande är kringbyggda med äldre timrade ekonomibyggnader. Den stora mängden ålderdomliga hus kan berätta mycket om livet i Leksand och Övre Dalarna i äldre tider, samt timmerhuskulturens utbredning historiskt. Vissa gårdar har också välbevarade äldre bostadshus i form av enkelstugor och parstugor. Många sådana byggnader har dessvärre på senare tid ombyggts och renoverats så att de genom tilläggsisolering, utbyggnader, fönsterbyten och dörrbyten förlorat sin ålderdomliga och hantverksmässigt fulländade karaktär. De hus som fortfarande är välbevarade är särskilt värdefulla eftersom dessa byggnader på ett mer pedagogiskt vis kan användas för att berätta om och förstå den äldre timmerhuskulturen. Husen är dessutom ofta mycket vackra, och med höga hantverksmässiga kvaliteter som bidrar till att göra hela byn trivsam och intressant att vistas och bo i.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet
  • Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen. Många äldre dörrar till portlider har rika smidesdetaljer, en särskilt värdefull detalj.

I Ullvi finns ovanligt många gårdar som fortfarande är kringbyggda på alla fyra sidor. Det finns också många gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. De nästan helt kringbyggda gårdar som finns på fastigheterna Ullvi 14:29, Ullvi 6:7, Ullvi 29:11, Ullvi 12:5, Ullvi 11:2, Ullvi 26:8 och Ullvi 28:6 tillhör en idag förhållandevis ovanlig typ. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom nämligen på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är fallet på de flesta andra gårdar i byn. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar. Äldre byggnader som byggts om till sommarnöjen – exempelvis härbren, är särskilt värdefulla
  • Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer – särskilt rödfärgade, ofärgade eller tjärade fasader, faluröda knutskallar, faluröda eller vita vindskivor och brädfodringar kring fönster
  • Befintliga tak och takformer - sadeltak, mansardtak och valmade tak med en- eller tvåkupigt lertegel
  • Olika varianter av kronskorstenar, samt enklare vitputsade höga avsmalnande skorstenar
  • Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken där de förekommer. Befintlig färgsättning av fönsterbågar och detaljer kring fönster, kromoxidgröna eller ljust pariserblå
  • Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Allmogeinspirerade farstukvistar med profilsågade hörnstolpar. Rosmotiv och dalpilar på farstukvistarnas triangelfält, där de förekommer
  • Trädgårdsmiljöer med tillhörande terrasseringar, bruksmurar, järnstaket och gärdesgårdar tillhörande konstnärshemmen.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bland annat Noret, Bastberg, Tällberg och Plintsberg. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. I Leksand förekom emellertid detaljer och stilelement typiska för nationalromantiken ända in på 1970-talet. Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska »arts- and craftsrörelsen«, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksand är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor. I Ullvi finns en mängd nationalromantiska sommarnöjen och även större konstnärshem från tidigt 1900-tal i sluttningarna runtom Vändattbergets sydsluttning. Byggnaderna är värdefulla exempel på hur nationalromantiken som arkitekturstil påverkade Leksands byar kring sekelskiftet år 1900. Särskilt välbevarade och framträdande exempel finns på fastigheterna Ullvi 29:5, Ullvi 5:20, Ullvi 5:11 och Ullvi 14:11. Även om i synnerhet de tre konstnärshemmen i norra delen av bykärnan kan uppfattas som något avvikande gentemot den enhetliga storleksskala och enkelhet som i övrigt präglar Ullvi har dessa byggnader ändå en hög kvalitet beträffande hantverk och detaljutformning, något som förstärker värdet. Ullvis byskola och bystuga från 1913 respektive 1919 är värda att nämna i sammanhanget, då båda byggnaderna har karaktärsdrag som är stiltypiska för nationalromantiken.

Värden/var varsam med:

  • Byggnaden i sin helhet – befintlig stomme, färgsättning, placering och detaljutformning.

Bymagasinet i Ullvi är beläget i ett trevägskors nordöst om Heden. Byggnaden liknar ett ovanligt stor långsideshärbre och ägdes först gemensamt av byarna Ullvi, Hälla, Romma och Berg, vilka tillsammans bildade ett så kallat magasinslag 1846. Detta i samband med att byarna avskildes från det »gamla magasinslaget« i Rönnäs fjärdings. Från och med 1869 till dess att byggnaden slutade användas för spannmål 1915 ägdes magasinet av Ullvi endast. Ett bymagasin användes som beredskapsåtgärd vid missväxtår, och fungerade som en slags bank där det gick att låna utsäde eller spannmål vid hungersnöd, mot återbetalning med ränta senare. Avkastningen tillföll ofta gemensamma intressen så som fattigvård, uppförande av skolhus m.m. Byggnaden är i sin helhet värdefull eftersom den kan berätta viktiga berättelser anknutna till livet i Ullvi i äldre tider, och den historiska bygemenskapen.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av byggnader, byggnadshöjd

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Undvik att förtäta utrymmet som skiljer Ullvi från Hälla i öster och Tibble i väster, placera istället nya byggnader så att de förtätar och förstärker byns befintliga form och bystruktur. Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 1,5-2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form, takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27-33 grader. I Almo är det vanligt att bostadshus på äldre gårdar varit parstugor och korsplanshus. Nya bostadshus utformas med fördel med inspiration från dessa byggnadstyper.

Tak, takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga taktegelpannor utan lasyr användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller trapetskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader. Undvik svarta plåttak.

Fasader, färgsättning

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel.
Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn. Profilsågade hörnbrädor kan tillåtas om de håller hög utformningsmässig och hantverksmässig kvalitet samt är i trä. Lämpliga färgsättningar på sådana farstukvistar ofärgade eller rödmålade.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Fasadutformning, färgsättning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och färgsättning, rödfärgad, tjärad, brunfärgad eller omålad. Omålade byggnader bör inte rödfärgas, utan bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar samt kromoxidgröna eller ljust pariserblå fönsterbågar och kromoxidgröna eller ljust pariserblå detaljer på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster. Befintliga fönsterluckor.

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer.

Tak och skorstenar

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Äldre timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Vid förändring av befintliga byggnader bör följande detaljutformning eftersträvas:

Tak

Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Undvik svarta tak.

Fasader

Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter. Paneler bör målas med faluröd slamfärg. Putsfasader bör inte avlägsnas eller utbytas mot andra fasadtyper.

Fönster

Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1950 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna i marginalen. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade fönsteröverstycken förekommer kan dessa utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Dörrar

Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1950 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt. Dörrar som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya trädörrar med enkel utformning i stil med andra äldre dörrar i byn.

Utbyggnader och tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum och altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Fasadutformning och färgsättning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och färgsättning, rödfärgad, tjärad, brunfärgad eller omålad. Omålade byggnader får inte rödfärgas, utan bibehållas omålade.

Fasadmaterial

Byggnadernas befintliga fasadmaterial om det är kilsågade locklistpaneler, blottlagda timmerstommar eller fasspontade liggpaneler äldre än 1930.

Färgsättning på detaljer

Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar samt kronoxidgröna eller ljust pariserblå detaljer på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga fönsterluckor.

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer.

Tak och skorstenar

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 får därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer får inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Vid förändring av befintliga byggnader bör följande detaljutformning eftersträvas:

Tak

Tegeltak får endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt.

Panel och puts

Tegeltak får endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt.
Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 får endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning.

Fönster

Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Dörrar

Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Utbyggnader och tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2020-04-01