Västberg

Skriv ut Lyssna

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bild på vy över Västberg.
Utsikt mot gytter av gårdar. I Västberg finns många gårdar som fortfarande är kringbyggda med fyrkantsform. Många av byns bostadshus är välbevarade. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.

Byn Västberg är belägen på Plintsbergets östra sluttning i den norra delen av nuvarande Leksands kommun, strax nordväst om sjön Opplimen.

Historik

Västberg ligger i Åsbygge fjärding i Leksands socken. Namnet Västberg uppträder på 1500-talet och syftar på byns läge i förhållande till byarna Bergsäng och Sjugare, öster om Opplimen. Byn hade omkring 10 gårdar genom århundradena. Vid storskiftet som inträffade år 1826 var en dryg femtedel av byns totala åkerinnehav beläget på fäbodar runt om i socknen. Det var bara Västra Rönnäs by som hade en större andel av sin åkermark på fäbodarna. Byn ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.

Landskap, placering och byform

Byn Västberg är belägen på Plintsbergets östra sluttning i den norra delen av nuvarande Leksands kommun, strax nordväst om sjön Opplimen. Byn fick sannolikt sitt namn i förhållande till byarna Sjugare och Bergsäng på berget öster om Opplimen. Byn är förövrigt belägen på Plintsberget, som också fick sitt namn från sjön (berget vid Opplimen). Öster om byn löper den nuvarande riksvägen mellan Leksand och Rättvik. I söder finns byn Sätra och i nordväst, på andra sidan bergskammen byn Plintsberg.

De flesta av byns gårdar är belägna i en gles klunga mitt i det öppna betes- och odlingslandskapet. Det finns även en handfull gårdar belägna vid skogsbrynet ovanför, samt intill, byvägen söderut mot Sätra. Det markerade sluttningsläget erbjuder storslagna utblickar mot landskapen öster- och söderut. Byns betes- och odlingsmark är välhävdad och koncentreras i huvudsak till ett avlångt stråk som löper från norr till söder. På sina håll genomskärs landskapet av impediment, trädridåer och odlingsrösen som bidrar till en småbruten karaktär. Flera av inägorna har en liknande form som på storskifteskartan från år 1827.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

I Västberg finns flera stora gårdar som är kringbyggda med fyrkantsform, samt även en mindre gård (Stormo Gunnars eller tidigare Stormo Jerks, fastigheten Västberg 3:20) och en timmervilla tillkommen år 1966 på fastigheten Västberg 4:8. Tre av de stora gårdarna – Vesterdals (senare Larshans på fastigheten Västberg 4:13), Nordströms (Västberg 4:19) och Stormo (senare Lyckens på fastigheten 5:14) har varit belägna på samma plats åtminstone sedan storskiftet år 1826. Vissa av gårdarna längs vägen söderut mot Sätra finns också utmärkta på storskifteskartan. Dessa gårdar var redan vid storskiftet betydligt mindre till sin storlek jämfört med gårdarna i norr, och har alla kompletterats med nya bostadshus under 1900-talet. Längst i söder finns en gård med korsplanshus sannolikt tillkommen kring sekelskiftet år 1900.

Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning

På de äldre gårdarna är bostadshusen antingen enkelstugor, parstugor eller korsplanshus. Det finns också två dubbelkorsplanshus, samt småhus tillkomna under 1900-talet. Senare tillkomna småhus är väl anpassade till det äldre byggnadsskicket i Leksand antingen genom färgsättning eller materialval.

Nästan alla äldre byggnader är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader. Den äldre bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än motsvarande två våningar.

Beträffande fasadmaterial förekommer varianter där knuttimrade byggnader har stommen blottlagd som fasad. Det förekommer även att byggnader är inklädda med locklistpanel eller stående och liggande fasspontpanel.

Nästan alla tak täcks av tegelröda en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel och oftast av enkel modell med lätt profilerad utkragning ovantill.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre stående eller liggande glasrutor. Det förekommer också hus med korspostfönster. På byggnader uppförda under 1900-talet är det vanligt med tvålufts träfönster utan spröjs.

Det samma gäller byggnader som omdanats under 1900-talet.

På äldre bostadshus är ytterdörrarna ofta enkla och i trä. Det förekommer både brädklädda dörrar och parspegeldörrar.

Beträffande äldre farstukvistar förekommer dels varianter med sadeltak som uppbärs av kontursågade hörnbrädor, farstukvistar eller förtak i snickarglädjestil, dels varianter av inbyggda farstukvistar och glasverandor.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Utmärkande drag

På fastigheten Västberg 4:13, Vesterdals (senare Larshans) finns flera anmärkningsvärt välbevarade byggnader: dubbelkorsplanshus och framkammarstuga med påkostad sekelskifteskaraktär – korspostfönster, förtak i snickarglädjestil, spegeldörrar och glasveranda till kallfarstun. Gårdens ekonomibyggnader är sammanlänkade i vinkelform, men både den timrade trösklogen och stallet med portlider är gamla och har sannolikt funnits på gården redan innan den fick sin nuvarande karaktär.

Gården Stormo Gunnars på fastigheten Västberg 3:20 innefattar en loftbod som sannolikt är tillkommen under 1600-talet med originaldörr och lås. Gårdens enkelstuga har ett mycket välbevarat entréparti med ockragul dörr och farstukvist med sadeltak och kontursågade stöd.

På fastigheten Västberg 8:4 finns den fyrkantbyggda gården Larshans med parstuga, ålderdomlig påbyggd enkelstuga och delvis intakt månghussystem. I Västberg finns flera fyrkantsbyggda gårdar, vilket är anmärkningsvärt.

Värden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnet Västberg.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda jämfört med många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

De öppna och hävdade betes- och odlingslandskapen kring Västberg är mycket betydelsefulla för förståelsen kring de sociala och ekonomiska förhållanden som präglade livet i byn i äldre tider och har därför särskilt kulturvärde. Att jordbrukslandskapen hålls öppna och hävdade är mycket viktigt för byns karaktär. Många ägoytor avdelas av impediment och odlingsrösen som fanns utmärkta redan på storskifteskartan. Det är angeläget att även sådana detaljer i odlingslandskapet bevaras eftersom de bidrar till kontinuitet i landskapsbilden. Odlingsrösen och impediment bidrar dessutom till avläsbarheten i äldre strukturer, bland annat i form av ägandeförhållanden. Flera gårdar i byn har en utmärkande mängd fruktträd, vilka bidrar starkt till byns trivsamma karaktär, särskilt vid blomning.

Värden/var varsam med:

  • Öppen och hävdad betes- och odlingsmark.
  • Enbuskar, rösen och större stenar belägna på impediment i landskapet.
  • Äldre odlingsrösen och gärdesgårdar av sten som konstruerats i samband med markberedningen.
  • Synbara historiska gränser mellan olika inägor.
  • Fruktträd planterade vid gårdarna.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av byns karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

Flera av äldre gårdarna i Västberg är placerade på samma sätt som vid storskiftet år 1826 och den nuvarande bystrukturen och gårdsmönstret har till delar mycket lång kontinuitet. Gårdarnas befintliga lägen i förhållande till odlingsmarken berätta om hur bebyggelsen utvecklats i Västberg över lång tid och bystrukturen har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att bebyggelsen särskilt kring fyrvägskorsningen i norra delen av byn är mycket tät och framträder som ett för Leksandsbygden typiskt gytter i landskapet. De slingrande byvägarna som kantas av kringbyggda gårdar är en mycket viktig del i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Att flera äldre gårdar i byn är belägna på ungefär samma sätt som vid storskiftet år 1826, och sannolikt ännu längre tillbaka.  
  • Bebyggelsens organiskt framvuxna karaktär med gårdar på markerade lägen i förhållande till odlingslandskapen.
  • Spår av gamla gårdar i form av exempelvis husgrunder, fruktträd, källare och brunnar. Vid förtätning med nya gårdar i byn bör mark där det tidigare funnits gårdar i första hand ianspråktas.
  • Det tätbebyggda gyttret med tre gårdar tätt intill bygatorna kring fyrvägskorset i den norra delen av byn.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.

På de flesta av gårdarna i den norra delen av byn finns fortfarande ålderdomliga bostadshus och ekonomibyggnader som återspeglar byggnadskicket i det äldre bondesamhället med timmerhuskultur med månghussystem. Det finns exempelvis flera enkelstugor med välbevarad äldre exteriör, trösklogar, härbren, torklador, loftbodar, stall med portlider med mera. På fastigheterna Västberg 4:13 (Vesterdals, senare Larshans), Västberg 3:18, Västberg 3:20 (Stormo Gunnars, tidigare Stormo Jerks), Västberg 8:4 (Larshans), Västberg 5:14 (Stormo, senare Lyckens), Västberg 4:19 (Nordströms) och Västberg 2:7 finns särskilt många ålderdomliga timmerhus. Samtliga av dessa gårdar har dock genomgått betydande förändringar sedan det sena 1800-talet, exempelvis i form av utglesningar, ombyggnationer och uppförandet av nya bostadshus. De äldre timmerhusen i Västberg är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. Särskilt nämnvärt är bland annat den loftbod från åtminstone 1600-talet med ursprungliga dörrar och lås som finns på fastigheten Västberg 3:20 (Stormo Gunnars, tidigare Stormo Jerks). Boden omnämndes av Karl-Erik Forsslund i Med Dalälven från källorna till havet och de ålderdomliga dörrarna finns även med på bild i verket. På gården finns också en välbevarad enkelstuga med ålderdomlig farstukvist samt i vinkel till denna ett stall med portlider. Gården omfattar även ett ålderdomligt härbre.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • De knuttimrade bostadshus som finns på fastigheterna Västberg 3:18 (byggnaden på den västra sidan av gårdstunet), Västberg 3:20 (Stormo Gunnars, tidigare Stormo Jerks), Västberg 8:4 (Larshans, både parstugan och den vinkelställda förlängda enkelstugan), Västberg 4:19 (Nordströms, bostadshuset i söder) och Västberg 2:7 (enkelstugan i norr). Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler eller stående och liggande fasspontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar samt befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster med lunettform; befintliga äldre dörrar; befintliga äldre farstukvistar med tillhörande fönster samt svarvade, lövsågade eller kontursågade detaljer; befintlig utformning beträffande tegeltak; befintliga skorstenar i tegel; dekorerade taktassar; befintliga spetsvinkliga stuprör; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  • Längor om två eller fler timrade ekonomibyggnader som står i kringbyggda gårdsformer är särskilt värdefulla. Lika så alla de härbren, smedjor, torkhus och äldre lador som finns utanför gårdsfyrkanterna runt om i byn.

Även om de äldre husen i Leksandsbygden är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Västberg finns flera gårdar som fortfarande är kringbyggda på alla fyra sidor. Det finns även många gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor om gårdstunet. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantsbyggda gårdsform som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Vissa av de gårdar som tidigare varit helt kringbyggda kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Även i Västberg har detta förekommit – samtidigt som den fyrkantiga formen på vissa gårdar bibehållits trots att de äldre byggnaderna ersatts med nya eller sammanbyggts under ett enda takfall. Orsakerna till dessa förändringar var flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel under den relativa välståndsökning som inträffade under det sena 1800-talet. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • De fyrkantsbyggda gårdar som finns på fastigheterna Västberg 3:18, Västberg 4:19 (Nordströms) och Västberg 8:4 (Larshans), samt även gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor.
  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd. I vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus samt nya och större ekonomibyggnader för djurhållning och jordbruk. Flera av gårdarna i Västberg uppvisar spår av förändring till följd av det sena 1800-talets välståndsökning. På fastigheten Västberg 4:13 (Vesterdals, senare Larshans) finns exempelvis ett påkostat dubbelkorsplanshus och en så kallad framkammarstuga med bevarade tidstypiska detaljer i form av farstukvist/förtak i snickarglädjestil, fasspontpaneler, korspostfönster, glasveranda med mera. Gårdens ekonomibyggnader är dessutom sammanlänkade i en vinkelställd länga på ett sätt som är typiskt för det sena 1800-talet. Det samma gäller för gården intill, på fastigheten Västberg 3:18, där manbyggnaden också är ett stort dubbelkorsplanshus. Även på den helt kringbyggda gården Nordströms (fastigheten Västberg 4:19) och fastigheten Västberg 9:10 finns goda exempel på korsplanshus tillkomna kring sekelskiftet år 1900. De gårdar som nämns ovan kan berätta om viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft, och har därför särskilt kulturvärde. De välbevarade manbyggnaderna har dessutom stora utseendemässiga kvaliteter, vilket förstärker värdet.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga form, volym, takform och takvinkel. Beträffande korsplanhus och dubbelkorsplanshus, byggnadernas strikt symmetriska fasadkompositioner.
  • Befintlig utformning beträffande vindskivor, spetsvinkliga stuprör samt enkupiga- eller tvåkupiga lertegeltak på bostadshus. Befintliga skorstenar.
  • Befintlig utformning beträffande fasader med liggande och stående fasspontpanel, stående slätpanel samt locklistpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader. Befintliga tegelmurar och gjutmurar på ladugårdsanläggningar.
  • Byggnadernas befintliga faluröda färgsättning.
  • Befintliga farstukvistar, glasverandor och inbyggda farstukvistar. Befintliga lövsågade och kontursågade snickeridetaljer i anslutning till farstukvistar. Befintliga parspegeldörrar och andra typer av äldre ytterdörrar.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer i form av exempelvis listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorerade taktassar.
  • Befintliga äldre träfönster: befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det finns bland annat exempel på timrade suterränghus, något som annars starkt förknippas med 1960- och 1970-talens industrimässiga byggnadskultur. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. På fastigheten Västberg 4:8 finns en synnerligen välbevarad modernistisk timmervilla uppförd år 1966. Byggnaden har särskilt kulturvärde eftersom den är karaktäristisk för Leksandsbygden och kan berätta om hur nya byggnader anpassades till den lokala byggnadstraditionen även i en tid som annars brukar beskrivas som hänsynslös i förhållande till lokala särdrag och traditioner inom byggnadskulturen.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens befintliga stomme och färgsättning beträffande helhet såväl som detaljer.
  • Befintlig utformning beträffande lertegeltak samt den koniska putsade skorstenen.
  • Befintliga utformning beträffande fönster, fönsterfoder och fönsterluckor.
  • Befintliga trädörrar. Befintlig farstukvist med svarvade hörnstolpar och rosmålning på gavelröstet. Befintliga sandstensdetaljer på farstukvisten.

I byn finns även ett antal välbevarade småhus från 1900-talets första hälft. Byggnaderna är uppförda med faluröd locklistpanel och smälter väl in bland den äldre bebyggelsen. Dessa småhus kan berätta om 1900-talets byggnadskonst i en mer bred bemärkelse samt har även ofta höga utformningsmässiga kvaliteter. De byggnader av sådan karaktär som finns på fastigheterna Västberg 9:8 och 12:6 bedöms ha ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadernas befintliga takform, takvinkel, stomme och form.
  • Befintlig utformning beträffande locklistpanel.
  • Befintlig färgsättning beträffande detaljer och byggnaden som helhet.
  • Befintlig utformning beträffande takmaterial, takutsprång och skorsten.
  • Befintlig utformning beträffande äldre träfönster och ytterdörrar.
  • Befintlig utformning beträffande äldre farstukvistar och smidesräcken vid entréer.

Teckenförklaring

Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbruksland skapets öppna och hävdade karaktär.
  • Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.

Sidan uppdaterad: 2021-06-02