Yttermo

Skriv ut

Kontakta kundtjänst

Telefon: 0247-800 00

E-postadress: kundtjanst@leksand.se

Bostadshus i Yttermo
Två stora bostadsbyggnader längs landsvägen i den södra delen av byn. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Byn Yttermo är belägen mitt i Leksands kommun, söder om Leksands-Noret. I nordväst finns byn Källberget och i väst, utbredda och kuperade skogslandskap med bland annat elljusspår.

Administrativ historik

Yttermo ligger i Härads fjärding i Leksands socken. Byn tillhörde Leksands landskommun, som bildandes 1863. 1971 ombildades Leksands landskommun till Leksands kommun. 1974 införlivades Siljansnäs och Åls landskommuner i Leksands kommun.

Landskap och placering

Byn Yttermo är belägen mitt i Leksands kommun, söder om Leksands-Noret. I nordväst finns byn Källberget och i väst, utbredda och kuperade skogslandskap med bland annat elljusspår.

I sydöst finns byn Mjälgen i Häradsbygden och i öster ett stort och öppet odlingslandskap på sandjordar invid Österdalälven.

Den norra delen av byn är belägen på en delvis platt, delvis flackt sluttande bytomt i det öppna odlingslandskapet. Längs i norrut i byn finns Sömskartjärn, en mindre tjärn i en flack åsgrop.

I den södra delen av byn blir landskapet mer kuperat. Delar av byn är där belägna i en sänka, en så kallad »åsgrav« med en liten tjärn i mitten. Åsgraven sträcker sig i princip hela vägen till Mjälgen i söder. De vidsträckta odlingslandskapen invid Österdalälven präglas av en liknande karaktär med tjärnar i åsgravar och åsgropar söderut genom Häradsbygdens byar och även vidare i Gagnefs socken.

Byform

Yttermo är en vidsträckt klungby som sträcker ut sig längs stickvägar till den genomlöpande Häradsvägen, som tidigare var riksväg mellan Insjön och Leksands-Noret, samt längs Jakopesgattu, som fortsätter över skogen till byn Heden i väster.

Gårdsformer och gårdsstrukturer

Många av gårdarna i Yttermo är kringbyggda på två eller tre sidor av gårdstunet. Det är vanligt att de huvudsakliga bostadshusen är belägna på den norra sidan av gårdstunet med ingången mot söder. På många gårdar finns även en mindre bostadsbyggnad i vinkel med huvudbyggnaden. Vissa gårdar har fortfarande ett delvis intakt månghussystem, men det är minst lika vanligt med gårdar där de äldre funktionsspecifika timmerhusen ersatts eller kompletterats med nya ladugårdskomplex etcetera.

Flera av gårdarna i byn är inhägnade med faluröda spjälstaket.

Bebyggelsens huvuddrag

Nästan alla äldre byggnader i byklungan är långsmala, faluröda eller ofärgade och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader.

I Yttermo finns många gårdar med ovanligt stora och påkostade byggnader uppförda under 1800-talets senare hälft. Någon som kan antyda en period av större relativt välstånd än på andra platser i Leksandsbygden. På vissa av de äldre gårdarna har såväl äldre bostadshus som ekonomibyggnader ersatts med nya större byggnader av sen 1800-talskaraktär. Det finns dock även några gårdar, företrädesvis i söder och väster, där längor med äldre timrade ekonomibyggnader bibehållits. Nyare ladugårdar har ofta en stenhusdel för djuren, antingen i tegel eller gjutmur. Det är också vanligt att äldre bostadshus i form av enkelstugor bibehållits som en vinkelbyggnad till ett nytt större korsplanshus eller en salsbyggnad. På vissa gårdar förekommer utökade parstugor.

Nästan alla äldre byggnader i byklungan är långsmala, faluröda och med sadeltak som har en takvinkel omkring 30 grader eller något flackare.

Byggnadsdetaljer och material

Äldre byggnader i byn är antingen byggda av liggtimmer eller andra träkonstruktioner med fasad i trä, antingen i form av locklistpanel eller stående och liggande spontpanel.

Tak täcks av en- eller tvåkupiga lertegelpannor.

Knutar och fönsteromfattningar är ofta målade vita på bostadshus.

Skorstenar är i lertegel.

På äldre hus är det vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar tre lätt stående eller liggande glasrutor. Det förekommer även vissa gårdar där fönstren har blyspröjsar vilket är ett ålderdomligt drag. Bostadshus från 1800-talets senare hälft i form av korsplanshus och salsbyggnader kan ha så kallade korspostfönster eller »flaggfönster« med en korsformad fönsterpost där små kvadratiska fönsterbågar utan spröjs sitter ovan två högsmala fönsterbågar utan spröjs.

Beträffande dörrar på välbevarade äldre enkelstugor samt ekonomibyggnader är enkla bräddörrar vanligast. På övriga manbyggnader är det vanligt med parspegeldörrar, ibland med överluft.

Fönster- och dörromfattningar på äldre hus är oftast enkla med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.

Korsplanshus i Yttermo

Korsplanshus i norra delen av byn. Byggnaden har en karaktäristisk farstukvist i snickarglädjestil. Fotograf: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum

Många av manbyggnaderna i Yttermo är mer rikligt dekorerade än i andra byar. Exempelvis förekommer ofta glasverandor, farstukvistar i snickarglädjestil, många och stora fönster samt liggande och stående fasspontpaneler som ibland målats ljusgula.

Vissa äldre bostadshus har moderniserats med exempelvis tvåluftsfönster, nya paneler och skorstenar och nya ytterdörrar och farstukvistar under 1900-talet eller tidigt 2000-tal.

Utmärkande drag

Där Yttermo slutar mot odlingslandskapet i norr finns en handfull mycket framträdande gårdar placerade längs Tjärgattu och Häradsvägen. Gårdarna har alla påkostade bostadshus i två våningar mot norr, vilka framträder som en mäktig manifestation av byns relativa välstånd för besökare som kommer längs landsvägen från Leksands-Noret.

Flera av de påkostade byggnaderna i norr är dessutom gulmålade och med liggande och stående fasspontad panel, vilket annars är ovanligt i byarna. Utöver de gula husen i norr finns också ett utmärkande ockrafärgat reveterat timmerhus i västra delen av byn.

Intill Sömskartjärn i nordöst finns en särskilt utmärkande sekelskiftesvilla – Eriksdal – uppfört av byggmästaren Dahlgren i snickarglädjestil med gul liggande och stående fasspontpanel, rikt dekorerade vindskivor, spetstorn, grönt skivplåtstak, rikt dekorerade fönsteromfattningar och skorstenar med krenelering.

Längs Häradsvägen i den södra delen av byn finns ytterligare två framträdande gårdar med långsmala bostadshus i två hela våningar. Byggnaderna har fyra fönsteraxlar vardera, som förlängda parstugor, och framträder som ovanligt stora.

En av gårdarna längs Tjärgattu har åtskild mangård och fägård, alltså att bostadshusen och ekonomibyggnaderna är belägna kring olika gårdstun. Detta är mycket ovanligt i Leksandsbygden och förekommer i övrigt endast på några enstaka större gårdar bland annat i Källberget och Mjälgen.

Gemensamma anläggningar

Invid Sömskartjärn finns en äldre gårdssmedja bevarad.  Byggnaden är av ett slag som är typiskt för äldre timmersmedjor, med kolhus intill ytterdörren som är belägen på en gavel.

I den västra delen av byn finns en brandstation uppförd 1933. Brandstationen är enkelt utformad med sadeltak och rektangulär form. Fasaden är inklädd i locklistpanel, och det branta taket klätt med tvåkupigt lertaktegel. Från byggnadens södra nock sträcker sig ett högt och smalt slangtorn med tälttak och karaktäristiska spröjsade fönster. Ingången till brandstationen består av en bred karaktäristisk brädklädd kromoxidgrön svängport med överljus.

Kulturvärden

Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Att beakta god ortnamnssed är lagstadgat enligt kulturmiljölagen.

Värden/var varsam med:

  • Platsnamnen Yttermo och Mo.

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot i andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.
Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Yttermo är beläget i ett stort och öppet hävdat odlingslandskap som sträcker sig från Övermo i norr till Västannor i söder. Landskapet har en för Leksand särskilt rik karaktär med utbredda sandjordar där det historiskt varit mycket fördelaktigt att bedriva jordbruk. Den rika landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den täta och ovanligt utbredda bebyggelsen i såväl Källberget och Yttermo som i Häradsbygden i söder. Det förhållandevis omfattande jordbruket möjliggjorde att byarna intill Österdalälven kunde växa sig mycket stora jämfört med andra byar i Leksand. De öppna odlingslandskapen förstärker också byns estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet. Sandåkern som finns norr om byn är en mycket viktig parameter i hur byn uppfattas från Häradsvägen, som löper från Leksands-Noret genom byn och mot Häradsbygden. De praktfulla gårdar som kantar Tjärgattu i norr framträder särskilt tydligt i landskapet i vinkel från Häradsvägen i norr. Längs landsvägen mellan Noret och Yttermo finns en planering med lindar och björkar som bildar en karaktäristisk och vacker fond till vägen, och även hör samman med den mer påkostade sena 1800-talsbebyggelse som finns på gården de angränsar till.

Värden/var varsam med:

  • De stora och öppna hävdade odlingslandskapen som omgärdar Yttermo.
  • Lindarna och björkarna längs landsvägen mellan Noret och Yttermo.

De flesta av Dalälvsbyarna var ursprungligen belägna närmare Österdalälven, för att senare flytta upp mot mer höglänt mark. Anledningarna till en flytt kunde exempelvis vara att byn ursprungligen låg på mark som bättre lämpades till att odla när befolkningen ökade. En annan vanlig anledning till flytt var att älven genom erosion sakta »åt upp« marken och bildade branta raviner, så kallade »sjölar« eller »gropar«, vilket över tid ledde till att äldre gårdslägen blev olämpliga på grund av rasrisk. Byn Utby i Häradsbygden försvann mot slutet av 1700-talet, då bytomten sägs ha rämnat ner i älven efter lång tids erosion. Flytten av byar skedde vanligen succesivt över lång tid, exempelvis genom att nya gårdar efter generationsskiften anlagts på avlägsna platser som senare förtätats i samband med arvsskiften. Yttermo har likt många andra byar flyttats upp från en äldre bytomt närmare älven. Flytten skedde succesivt och det skall ha funnits gårdar kvar på den gamla bytomten invid älven ända fram till 1700-talets slut. Som beskrivs ovan förmodas anledningen till flytten vara erosion. En annan teori varför byn flyttade var bristande tillgång på vatten. I samband med att byn flyttade uppkom bydelen Källberget, som i detta kulturmiljöprogram behandlas som en egen by. Flytten av Yttermo by är en viktig del av byns historia och olika spår av den tidigare bytomten, så som fornlämningar och äldre platsnamn, har därför ett kulturvärde.

Värden/var varsam med:

  • De gamla plats- och tomtnamnen Lissmo och Jofs öster om Sandåkern i norr.
  • Fornlämningar efter äldre bebyggelse mellan Yttermo och Österdalälven.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige.

I Yttermo är bebyggelsen organiskt framvuxen i små klungor kring ett spretande vägsystem. Bebyggelsen är bitvis mycket tät och bildar ett gytter av gårdar och hus. Bland annat finns på flera platser stora ekonomibyggnader som sluter sig mot byvägarna. Den organiskt framvuxna och tätt bebyggda bymiljön är typisk för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand.

Värden/var varsam med:

  • Byklungans organiskt framvuxna karaktär med små klungor av gårdar kring ett komplext vägsystem.
  • Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  • Ekonomibyggnader som står tätt intill bygatusystemet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Även om bebyggelsen i Yttermo som helhet uppvisar många exempel på förändringar tillkomna under 1800-talets senare hälft och 1900-talets början finns fortfarande flera gårdar med ålderdomliga ekonomibyggnader i timmer, samt även flera välbevarade äldre timrade bostadshus i form av exempelvis enkelstugor som står i vinkel till nyare, förvisso också timrade korsplanshus, salsbyggnader och parstugor. Äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet. De korsplanshus och salsbyggnader som finns i byn är särskilt värdefulla eftersom de kan berätta om hur timmerhuskulturen förändrades mot slutet av 1800-talet. Byggnaderna är dessutom ofta uppförda med hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  • Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor, korsplanshus, salsbyggnader och vinkelhus. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Yttermo 27:12, Yttermo 5:22, Yttermo 9:7, Yttermo 6:13, Yttermo 43:6, Yttermo 36:8, Yttermo 15:5, Yttermo 5.6, Yttermo 16:4, Yttermo 16:3, Yttermo 16:11, Yttermo 35:2, Yttermo 20:11, Yttermo 10:15, Yttermo 10:37 och Yttermo 40:3. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler samt liggande och stående spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar, överljus, glasverandor, farstukvistar och långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten; skivplåtstak. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  • Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Särskilt värdefulla är äldre längor med timrade ekonomibyggnader och härbren. Flera av de härbren som finns i Yttermo har så kallade laggtak, vilket antyder att de är av mycket hög ålder. Laggtak är en takkonstruktion som istället för åsar har ett timrat undertak (laggar) som griper över båda gavelröstena. Två goda exempel finns på fastigheten Yttermo S:92.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade faluröda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

  • Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  • Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  • Att byklungorna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  • Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  • Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. I Yttermo finns flera ljusgula hus. Dessa byggnader bör även i fortsättningen bibehålla sin nuvarande färgsättning. Inga nya byggnader bör dock målas gula, utan istället anpassas till Leksandsbygden som helhet och antingen lämnas omålade, eller målas faluröda.
  • Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Yttermo finns fortfarande flera äldre gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är även fallet i Yttermo och inga helt fyrkantsbyggda gårdar kvarstår. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

  • Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på två eller tre sidor och sluter sig mot omgivningen. Några exempel finns på fastigheterna Yttermo 36:8, Yttermo 43:6, Yttermo 6:11, Yttermo 6:13, Yttermo 18:3, Yttermo 5:6, Yttermo 5:22, Yttermo 16:4, Yttermo 16:13, Yttermo 10:18, Yttermo 12:6, Yttermo 10:15, Yttermo 17:5, Yttermo 17:13, Yttermo 40:3 och Yttermo 12:34.
  • Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  • Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd, och i vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus eller salsbyggnader, något som tidigare varit ovanligt i Leksand. I Yttermo finns flera goda exempel på detta, exempelvis på de framträdande gårdar som är belägna längs med Tjärgattu i norr. Det finns även många farstukvistar med dekorationer i snickarglädje, och byggnader med liggande och stående fasspontad panel. Sekelskiftesvillan Eriksdal på fastigheten Yttermo 35:3 är ett mycket gott exempel på mer avancerad snickarglädje, med rikt dekorerade vindskivor, fönsteromfattningar, farstukvistar, torn och balkonger. Korsplanshus, salsbyggnader, detaljer i snickarglädjestil och övriga företeelser som beskriv kan bistå med kunskap och förståelse kring viktiga samhällsförändringar som inträffade i Leksandsbygden under 1800-talet senare hälft och har därför särskilt kulturvärde. Detaljer i snickarglädje dessutom ofta höga materialmässiga och utformningsmässiga kvalitet vilket är mycket värdefullt.

Värden/var varsam med:

  • Befintliga fasader med liggande och stående spontpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen. Befintliga slätputsfasader.
  • Befintlig ljusgul färgsättning på spontpaneler där det förekommer.
  • Befintliga farstukvistar i snickarglädjestil, med profilsågade detaljer, komplicerade fönster och spegeldörrar.
  • Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer. Särskilt på villan »Eriksdal« beträffande farstukvist, balkonger, listverk och vindskivor, fönsteromfattningar och dekorationer vid taknocken.
  • Befintliga äldre träfönster: befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; fönsteromfattningar; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster.
  • Befintlig karaktär på tak och takutsprång beträffande byggnader uppförda under perioden 1870–1910 – befintliga paneler, taktassar och stuprör. Befintliga en- eller tvåkupiga tegeltak. Befintliga skivplåtstak. Befintliga skorstenar i tegel. Befintliga krenelerade skorstenar i tegel.
  • Särskilt värdefulla exempel på byggnader med detaljer i snickarglädjestil finns bland annat på fastigheterna Yttermo 5:6, Yttermo 16:4, Yttermo 16:13, Yttermo 16:11, Yttermo 35:3, Yttermo 43:6 och Yttermo 5:22.

I den västra delen av byn finns en brandstation uppförd 1933. Byggnaden kan berätta om brandväsendet och den historiska bygemenskapen under 1900-talet och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att byggnaden är välbevarad och har många detaljer av hög utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

  • Byggnadens form, stomme och proportioner. Det höga slangtornet med tälttak.
  • Befintliga fönster och dörrar. Befintlig kromoxidgrön färgsättning på porten framtill.
  • Befintliga fönster- och dörromfattningar.
  • Befintlig belysningsarmatur.
  • Befintlig utformning beträffande faluröd locklistpanel.
  • Befintligt tvåkupigt taktegel, befintlig utformning beträffande takutsprång och vindskivor.

Rekommendationer

Här hittar du rekommendationer och riktlinjer som hör till de olika färgområden och indelningar som finns i kulturmiljökartan.

  • Röda områden markerar större landskapsavsnitt, odlingsmark och bebyggelseområden med kulturvärden.
  • Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden.
  • Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900).

Inom röda områden bör inga nya byggnader uppföras på äldre kulturmark. Däribland hävdad odlingsmark, äldre brukad mark, fossil åkermark och ängsmark. Markplanering bör inte förekomma. Naturliga barriärer så som dammar, bäckfåror, trädridåer, buskage, diken och odlingsrösen bör bevaras. Träd som uppskattas vara äldre än 1950 bör i regel inte avlägsnas. Nybyggnad och renovering inom röda områden bör ske i enlighet med de riktlinjer som finns nedan.

Placering av nya byggnader

Vid placering av nya byggnader eftersträvas kringbyggdhet med fyrkantsform. Ny bebyggelse bör i första hand placeras på diskreta lägen på tomtmark i den sydvästra delen av byn. Odlingsmarken om omgärdar byn bör inte ytterligare bebyggas.

Byggnadshöjd

Bostadshus bör inte vara högre än motsvarande 2 våningsplan. Komplementbyggnader och ekonomibyggnader bör inte vara högre än motsvarande 1,5 våningsplan.

Byggnaders form och takvinkel

Nya byggnader bör ha en långsmal form och sadeltak i en vinkel om 27-33 grader. I Yttermo förekommer bland den äldre bebyggelsen många exempel på enkelstugor, parstugor och korsplanshus. Nya bostadshus utformas därför med fördel så att de får en liknande form.

Takmaterial

Som takmaterial bör i första hand en- eller tvåkupiga takpannor i lertegel användas på bostadshus såväl som ekonomibyggnader. Matt tegelröd pannplåt, plegel eller sinuskorrugerad plåt kan i andra hand tillåtas som takmaterial på ekonomibyggnader.  Undvik svarta plåttak.

Fasadmaterial

Fasader på bostadshus bör utgöras antingen av äkta timmerstomme eller bära locklistpanel i trä. Liggande paneler med enkel- eller dubbelfasspont kan tillåtas vid nybyggnad av bostadshus samt vid renovering av byggnader som även tidigare haft sådan fasadinklädnad. Locklistpaneler utformas med fördel så att de framträder som kilsågade. Detta uppnås genom att använda plankor av olika bredd till den bakomliggande panelen. Använd ej andra paneltyper, så som timmerpanel, ej spontad liggpanel eller fjällpanel. Befintliga puts- och tegelfasader bör inte ändras.

Färgsättning

Nya byggnader bör vara enhetligt rödfärgade eller omålade. Vita detaljer bör endast förekomma i form av knutbrädor, vindskivor, fönsteromfattningar, fönsterkarmar och fönsterbågar.

Fönster

Fönster bör vara spröjsade tvålufts träfönster med mittpost. Fönsterrutorna bör vara lätt stående eller lätt liggande i enlighet med utseendet på äldre spröjsade fönster. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Farstukvistar

Farstukvistar bör få en enkel utformning som återknyter till andra äldre farstukvistar i byn. Inspiration kan hämtas från illustrationerna nedan.

Exempel på möjlig utformning av kallfarstukvistar, farstukvistar och glasverandor på nya hus.

Dörrar

Dörrar bör få en enkel utformning i trä och utan fönster, vid sidan av en möjlig överluft. Undvik vita dörrar. Lämpliga färgsättningar på dörrar är ofärgad eller tjärad brun/svart.

Skorstenar

Skorstenar på nya byggnader bör utformas som smala tegelskorstenar med enkel utkragning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synbara från bygatorna.

Lila områden markerar mindre områden där det finns miljöer, bebyggelse eller landskapsavsnitt som har kulturvärden. Inom dessa områden bör särskild försiktighet råda vid förändring av befintliga byggnader, enligt de riktlinjer som finns nedan. Befintliga byggnader bör inte heller rivas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Följande egenskaper är värdefulla och bör inte ändras:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad där sådan inte tidigare förekommit, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning. Befintliga paneler bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintlig. Undvik i största möjliga mån att byta ut locklistpaneler äldre än 1950, kilsågade lockpaneler äldre än 1950 och liggande paneler som är äldre än 1930 eftersom sådana paneler ofta har höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning om ljusgul, faluröd eller omålad. Omålade byggnader bör bibehållas omålade. Befintlig färgsättning på detaljer i form av vit färgsättning på fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar tillkomna innan 1950 med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Befintliga blyspröjsade fönster. Träfönster som är äldre än 1950 har ofta höga virkesmässiga och utseendemässiga kvaliteter, och därför rekommenderas i första hand renovering för sådana fönster. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. I de fall befintliga träfönster som bedöms vara äldre än 1950 måste utbytas bör de endast utbytas mot träfönster av samma typ och utseende som befintligt. Det är viktigt att nya fönster med spröjs har äkta spröjs i antingen trä eller bly (beroende på vilken typ av spröjs det gamla fönstret hade/andra äldre fönster på byggnaden har). Fönster som är nyare än 1950 kan utbytas mot nya träfönster i stil med de fönster som syns på illustrationerna i marginalen. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder bör utgöras av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Undvik utformningar där toppbrädan vilar på sidobrädorna. Där profilerade fönsteröverstycken förekommer kan dessa utbytas mot nya lika befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas vita.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar och farstukvistar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Befintliga snickrade trädörrar som bedöms vara äldre än 1980 bör endast utbytas mot trädörrar av samma typ och utseende som befintligt.

Tak

Befintliga en- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Befintliga tegeltak på bostadshus bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. På större ekonomibyggnader kan i första hand tegelrött plegel eller tegelröd pannplåt tillåtas som takmaterial om byggnaden annars riskerar att rivas, förstöras eller på annat sätt förvanskas. I undantagsfall kan även tegelröd trapetskorrugerad plåt tillåtas på sådana byggnader. Svarta tak bör ej tillåtas.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Vid byte av vindskivor och knutbrädor bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus bör vindskivor och knutbrädor i regel målas vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader och tillbyggnader bör underordna sig huvudbyggnadens befintliga utformning beträffande storlek, höjd, placering, materialval, detaljutformning och form. Lämpliga tillbyggnadsformer är förlängning i byggnadens längdriktning, tillbyggnad i vinkel eller fristående tillbyggnader som följer de riktlinjer för nybyggnad som gäller för det röda området (se ovan).

Uterum och altaner

Uterum och altaner med tak bör placeras så att de vetter in mot gårdstunet, alternativt som en diskret sammanlänkning mellan två gavlar vid ett av gårdens hörn. Placeras uterum och altaner på bostadshusets långsida bör de inte vara längre än en tredjedel av den befintliga fasadens längd. Förses en sådan tillbyggnad med tak och väggar bör den inte heller vara mer utskjutande än en tredjedel av ursprungsbyggnadens bredd på kortsidan. Som väggar förordas olika former av faluröda skrankverk eller enkla faluröda stående brädväggar. Tak bör antingen vara sadeltak med tegeltäckning lika bostadshuset, eller ha en flack, valmad form med band- eller skivplåtstäckning.

Solpaneler

Solpaneler bör inte placeras så att de är synliga från bygatorna, och företrädesvis på ekonomibyggnader istället för bostadshus.

Blå områden markerar gårdar eller byggnader av särskilt kulturvärde motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Mycket stor försiktighet och hänsyn bör råda vid förändring av såväl bostadshus som ekonomibyggnader. Befintliga byggnader får inte rivas eller flyttas. Det krävs bygglov för uppförande av Attefallshus inom området.

Motsvarande 8 kap 13 § Plan och bygglagen (2010:900). Följande egenskaper är där de förekommer särskilt värdefulla och får inte förvanskas:

Timmerstommar

Timrade byggnader uppförda innan 1930 är omistliga för förståelsen om timmerhuskulturen och det äldre bondesamhället. Befintliga timmerstommar äldre än 1930 bör därför inte rivas eller väsentligen förändras genom exempelvis fasadinklädnad, hålupptagning för stora fönster eller stora utbyggnader som förändrar byggnadernas form. Där skyddsristningar och dekorationer förekommer bör inte heller berörda timmerstockar utbytas.

Fasadutformning

Byggnadernas befintliga fasadutformning och fasadmaterial om det är blottlagda timmerstommar, kilsågade locklistpaneler, puts eller fasspontade paneler äldre än 1930. Befintliga paneler i form av ej kilsågade locklistpaneler, lockpaneler, fasspontade liggpaneler nyare än 1930 bör endast utbytas mot ny panel av samma typ och utseende som befintligt. Putsfasader bevaras i sin nuvarande utformning. Befintliga profil- och lövsågade fasaddetaljer.

Färgsättning

Byggnadernas befintliga färgsättning. Omålade byggnader bibehålls omålade. Befintlig färgsättning på detaljer beträffande exempelvis socklar, fönster, fönsteromfattningar, knutbrädor, vindskivor och farstukvistar. Befintlig dekormålning på farstukvistar.

Fönster

Befintliga fönsterbågar och fönsterkarmar med tillhörande brädfodringar och detaljer så som profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar, äldre järnbeslag och andra metalldetaljer så som gångjärn och hakar. Befintliga dekorativa fönster så som gavelfönster, exempelvis med triangelform eller lunettform. Beträffande fönsterbyten framhålls fönsterrenovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när fönster totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan. På tvåglasfönster är det möjligt att byta ut det inre glaset mot lågemissionsglas i syfte att spara energi. Detta är enligt en undersökning från Slöjd och byggnadsvård i Näs (2019) mer ekonomiskt lönsamt över tid än att byta till nya fönster. Fönsterkarmar och fönsterbågar målas vita. Fönsterfoder utgörs av fyra enkla brädor där de långa sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädan i enlighet med illustrationen. Profilerade fönsteröverstycken kan utbytas om de utbyts mot nya överstycken kopierade efter befintliga. Fönsterfoder och eventuella överstycken målas i den färgsättning som de tidigare bar.

Lämplig utformning av nya fönster. Renovera i första hand de gamla fönstren!

Dörrar

Befintliga ytterdörrar och tillhörande fönster (exempelvis överljus) samt smidesdetaljer så som beslag, gångjärn, handtag och låsmekanismer. Befintliga farstukvistar samt fönster och skivplåttak tillhörande farstukvistar. Befintliga svarvade, lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar där de förekommer. Beträffande dörrbyten framhålls renovering som det enda alternativet vid alla scenarion utom när dörrar totalförstörts genom exempelvis mekanisk eller biologisk åverkan.

Tak, takflöjlar, takkupor, balkonger

En- och tvåkupiga tegeltak samt skorstenar på bostadshus. Befintliga skivplåtstak. Befintliga laggtak på härbren. Befintliga takutsprång med dekorerade taktassar. Tegeltak bör endast utbytas mot tegeltak av samma typ och material som befintligt. Befintliga takflöjlar. Befintliga spetsvinkliga stuprör. Befintliga torn.

Grundmurar

Grundmurar med synlig natursten.

Vindskivor och knutbrädor

Beträffande byte av vindskivor och knutbrädor på andra byggnader bör en enkel utformning så lika befintlig som möjligt eftersträvas. På ekonomibyggnader bör dessa detaljer målas med faluröd slamfärg. På bostadshus målas vindskivor och knutbrädor i regel vita om de tidigare varit vita.

Tillbyggnader

Utbyggnader, tillbyggnader, uterum och altaner utförs endast i undantagsfall, och då med största varsamhet och helst under ledning av arkitekt.

Solpaneler

Solpaneler bör inte förekomma.

Sidan uppdaterad: 2020-04-29