Kulturhistoria

Socknarna närmast Siljan är jämförelsevis mycket stora sin yta och har varit folkrika långt tillbaka i historien. I äldre tider konstituerades samtliga av dessa socknar av en mängd spridda byar kring ett centralt men avgränsat sockencentrum där kyrklig jord med byggnader samsades med olika profana samlingsplatser. Någon stad har aldrig funnits i Siljansbygden. De tätorter som idag finns kring sjöarna har uppstått från och med det sena 1800-talet och har utgått från platser som förut varit obebyggda eller glest bebyggda, med undantag för Leksands-Noret som vuxit fram ur en by. Under 1900-talets tätortsutveckling har man inte minst i Leksand förhållit sig varsamt till kulturlandskapets karaktär, exempelvis genom låta den nya bebyggelsens skala och proportioner samspela med den äldre bebyggelsen och att undanhålla tätortsutvecklingen från byarna. Ett annat uttryck för denna varsamhet är byggandet av småhus med traditionella material och metoder som förhållandevis väl knöt an till det äldre byggnadskicket.

Kring Siljan, Oresjön och Orsasjön finns många och ofta ovanligt stora byar. Många av byarna växte fram utifrån särskilda normer som möjliggjorde att nya gårdar kunde etableras kontinuerligt. Genom ett så kallat realarvssystem delades mark och egendom, inklusive byggnader, mellan alla barn vid arvskifte. Realarvssystemet byggde på ett dynamiskt jordägande och tillät att genom arv, giftermål, köp och byte av mark skaffa tillräcklig egendom för att bilda en gård. Realarvssystemet i Övre Dalarna har sannolikt varit avgörande för såväl de stora byarnas framväxt som timmerhuskulturen uppkomst, den förut mycket komplexa fäbodkulturens etablering och många seder och kulturella uttryck i övrigt. Där byarna i många andra landskap splittrades till följd av skiftesreformer på 1800-talet, blev byarna kring Siljan snarare mer tätt sammanslutna i och med storskiftet. Bebyggelsen har därefter i stort behållit sin karaktär och utbredning, vilket är mycket anmärkningsvärt. Eftersom bebyggelsemönstret på många håll i stort lämnats oförändrat efter storskiftet återstår fortfarande många spår av realarvsskiftets utbredning och påverkan på landskapet. Detta är avgörande för landskapets historiska läsbarhet och förståelsen av bondesamhället i Övre Dalarna.

En mycket stor andel av byggnaderna i Siljansbygden är knuttimrade och uppförda för specifika funktioner i ett så kallat månghussystem. Timmerhuskulturen etablerades under tidig medeltid och dominerade byggnadskicket till och med 1800-talets sista decennier. Vanligen ordnades gårdarna så att timmerhusen placerades i kringbyggda fyrkantsformer eller som motställda längor efter tomtgränserna. Vid gårdstunet fanns bostadshus i form av exempelvis enkelstuga eller parstuga samt andra byggnader så som stall, källarstuga, tröskloge, fäjs och bodar. Vissa typer av timmerhus placerades på grund av sin funktion med avstånd från gårdsfyrkanten. En särskilt viktig beståndsdel i landskapsbilden utgörs av ängslador, där man förvarat vinterfoder från ängsmarkerna. Många av ängsladorna ligger idag på marker som vuxit igen. Det kvarvarande beståndet av timmerhus är stort till antalet, välbevarat, varierat och spänner över en stor tidsrymd ända från 1200-talet.

Djurhållningen var mycket viktig historiskt och för att kunna hålla en tillräcklig boskapsbesättning krävdes ett system av kontinuerlig rundflyttning av djuren. Om sommaren flyttade därför delar av befolkningen, främst kvinnor, med djuren till olika fäbodställen för att bedriva skogsbete, mejeriproduktion och ibland även jordbruk. Liksom byarna har många fäbodställen än idag bibehållits intakta till sin äldre karaktär. Eftersom byggnadskicket inte i lika hög grad förändrades på fäbodarna finns där ofta mycket gamla byggnader bevarade.

Under det sena 1800-talet upptäcktes Övre Dalarna och i synnerhet Siljansbygden som ett besöksmål och kom att få en mycket stor kulturell betydelse i Sverige. Dragningskraften låg i det storslagna landskapet, de livskraftiga traditionerna och det välbevarade äldre kulturlandskapet. Med turismen kom i vissa byar en omfattande tillströmning av sommargäster som ibland byggde egna sommarnöjen. Dessa byggnader kom ofta att uppföras i en stil som sammanblandade drag från jugend, nationalromantik och timmerhuskulturens mer traditionella uttryck. Med sommarnöjena framväxte således en egenartad »dalaromantik« som än idag är livskraftig på sina håll. Dalaromantiken införde förvisso drag som kan betraktas som främmande gentemot den äldre timmerhuskulturen. Samtidigt visar den hur man i många fall gjorde en genuin ansats att anpassa den nya bebyggelsen till de värden som landskapet ansågs ha. Förhållningssättet till den äldre byggnadskulturen har senare applicerats även vid tätortsutveckling och vanligt småhusbyggande, varvid trakterna kring Siljan under 1900-talet ofta har utvecklats tillsammans med historien, snarare än i motsats till den.

I Leksand finns många stora sjöar och vattendrag – däribland Österviken till Siljan, Österdalälven och Insjön. Vattenmassorna utgjorde avgränsningar mellan olika administrativa enheter och bygder, men också färdvägar som ledde till mötesplatser och oväntade näringsfång. Mittpunkten i Leksands socken var Kyrkudden norr om Östervikens utlopp i älven. Dit färdades även långväga sockenbor om söndagarna för att delta på gudstjänst. Det självklara färdsättet för många var kyrkbåt. Kyrkbåtfärden och ankomsten till stranden norr om Kyrkudden avbildades som oljemålning 1853 av den danska konstnären Wilhelm Marstrand. Verket bar titeln: »Kirkefærd i Dalarne i Sverige. Til Leksands sognekirke i Dalarne kommer folket i deres store kirkebåde over Siljansøen om søndagen til gudstjenes«.

Inte bara Marstrand, utan även tidiga Leksandsturister så som Arhur Hazelius förundrades av kyrkbåtarna och den långtgående traditionen av att färdas på vattenvägarna. Vattenvägarna fyllde också en viktig funktion för tidiga industrier i Leksand. Eftersom skogarna i söder var reserverade till gruvdrift vid Stora Kopparberget och därmed inte kunde användas till järnframställning i framför allt Ål. På grund av detta skeppades malm från socknens gruvor norrut via vattnet till järnbruk kring Siljan. Järnvägen kom från Borlänge till Ål 1884, och fick sin slutstation vid en brygga till Insjön. Det kom att dröja ytterligare 30 år innan sträckningen vidare genom Leksand kom till. Fram till 1914 nåddes därför Leksandsbygden med båt från Ål eller från Rättvik som fått järnväg 1893.

Leksand med Siljansnäs och Åls socknar var i äldre tider mycket tätbefolkat sett till sin yta. I sitt yngsta skede, när socknen även innefattade Bjursås och Rättvik, var det Dalarnas folkrikaste. Även långt fram i tiden bodde väldigt många människor i området som idag motsvarar Leksands kommun. Den stora befolkningen föranledde i förhållande till mängden tillgänglig odlingsmark en påhittig livsstil där småbruk behövde kompletteras med andra näringar. Nästan hela befolkningen bestod av småbrukare med en liten fast gård i någon av byarna, samt del i fäbodar. Vissa gårdar hade både långfäbod och hemfäbod, alltså två fäbodgårdar belägna på två olika platser. Hushållet kunde flytta runt efter årscykeln på olika platser under olika årstider. På så sätt kunde naturens resurser nyttjas på bästa sätt. Men flyttande var också en nödvändighet för att överleva på den knappa jorden. I många fall bedrevs även bisysslor med långa arbetsvandringar utsocknes. Leksandskarlar var kända för att vara duktiga timmermän och reste runt i stora grupper för att bygga hus och anläggningar runt om i landet. Andra tillverkade möbler, lieblad och tegel eller sysslade med interiörmåleri, det som vi idag betecknar som dalmålningar. Åls socken blev känd för sin innovationsrikedom och verksamheter som grundades där kring sekelskiftet år 1900 har idag vuxit till storföretag som Clas Ohlssons och Åhléns.

En förutsättning för småbrukarsamhället var en uppsättning komplexa regler för jordägande. Jorden var indelad i mängder av små brukningsytor spridda över odlingslandskapet. En viktig del i jordägandesystemet var arvsreglerna beträffande jord och byggnader, vilka betraktades som lösöre. Från och med 1800-talet ärvde alla barn i en syskonskara lika efter sina föräldrar. Dessförinnan ärvde alla söner lika och döttrarna hälften. Jorden och byggnaderna kunde vara grunden för en ny gårdsbildning. Den stora mängden småbrukare med egen gård bildade över tid, gård för gård de stora och utbredda byar som kännetecknar Leksandsbygden och Ål.

När Ål och Leksandsbygden genomgick storskiften 1814–1825 respektive 1819-1830 omfördelades marken i större skiften. Omfördelningen påverkade dock inte byarnas täta och utbredda karaktär nämnvärt. Istället blev flera byar tätare i samband med storskiftet.

Från medeltiden och fram till sekelskiftet år 1900 knuttimrades de flesta byggnaderna i Leksand. Timmerhuskulturen bygger på ett månghussystem, där varje enskild byggnad fyller en specifik funktion på gården. Husen grupperades vanligtvis kring ett enda slutet gårdstun som i äldre tider oftast var fyrkantigt. Bostadshuset, i Leksand oftast en enkelstuga, placerades på den norra sidan av gårdstunet. På sidorna fanns sedan tre olika längor med djurhus, förvarings- och verksbyggnader. Fähuset, fejset, där djuren bodde placerades nära gårdens brunn och utfarten mot bygatan. Djurhållningen var mycket vattenkrävande, och när djuren fördes till utmarken var ett läge nära bygatan optimalt. I samma länga som fejset fanns ett foderhus, ibland med övervåning som utkragades till ett portlider mellan boden och fejset. Om gården hade häst fanns också en stallänga med ett stall med höskulle ovanpå. Stallet ingick nästan aldrig i samma länga som fejset, dock var höskullen ofta utkragad till ett portlider och sammanbyggt med en bod, eller kanske en källarstuga. I hörnet mellan fähuset och stallet fanns ett dass och oftast gårdens dynghög. Den sista längan kunde innefatta förvaringsbyggnader så som loftbod eller parhärbre, samt en trösklada där säd förvarades och tröskades. Utanför gårdstunet fanns ytterligare förvaringsbyggnader i form av härbren. En bit från gården placerades brandfarliga byggnader så som torklador och smedjor. Torkladan användes för att torka otröskad säd med hjälp av en spis. I odlingslandskapet och på skogen fanns därutöver ängslador och lövlador där foder förvarades innan det hämtades hem till gården. Hemfäbodarnas gårdar har ofta en uppsättning med byggnader snarlika huvudgårdens, medan långfäbodar kan innefatta färre byggnader med något annorlunda funktion. Där fanns exempelvis mjölkbodar och tillverkningshus för mejeriprodukter.

Nästan alla äldre timmerhus byggdes av bönderna själva, och håller en anmärkningsvärt hög virkes- och hantverkskvalitet. Utformningen är ofta enkel, men väl genomtänkt. Inspirationen till nya byggnader hämtades från byggnader på andra gårdar i byn. På grund av de komplexa arvsreglerna som beskrivs ovan har det ofta förekommit att timmerhus har flyttats eller ombyggts. Exempelvis kunde en parstuga, där sådana förekom, delas i två och återuppstå som två nya parstugor. På fäbodarna finns i regel fler riktigt ålderdomliga timmerhus bevarade, eftersom förändringstrycket under 1800- och 1900-talet där inte varit lika högt som i byarna.

Under 1800-talets senare hälft uppstod nya möjligheter till ett mer effektivt jordbruk och en rad nya byggnadstyper med annan konstruktionsmetod introducerades. Äldre fejs och foderhus ersattes ofta av större ladugårdskomplex med tegel- eller gjutmursdel för djuren, och höskulle ovanpå. Byggnader som inte längre behövdes i jordbruket avlägsnades från flera gårdar med konsekvensen att de tidigare slutna fyrkantiga gårdsbildningarna glesades ut. Industrimässigt sågade trävaror började förekomma och det blev därför vanligt med exempelvis farstukvistar i snickarglädjestil. Bland bostadshus började det förekomma nya större byggnadsformer så som korsplanshus och salsbyggnader.

Rödfärgen introducerades i Leksand någon gång efter 1850-talet, och i samband med detta uppstod den faluröda karaktär som idag så tydligt karaktäriserar byarna. Tidigare var de flesta byggnaderna ofärgade. Under 1800-talets andra hälft uppkom även pigment som engelskt rött, ockra och kromoxidgrönt. Oljefärgade brutna i dessa kulörer användes bland annat för att måla fönsterbågar och detaljer på farstukvistar och dörrar. Med 1900-talet kom också den dalablå färgen, som i grunden utgörs av pigmentet pariserblått eller berlinerblått. En annan väsentlig förändring var övergången från trätak till tegeltak, vilken också inträffade under perioden 1850–1950. Rent socialt och ekonomiskt präglas ovanstående tidsperiod av övergångsperiod bort från det äldre småbrukarsamhälle som en gång präglat Leksandsbygden. Urbanisering och emigration lämnade många gårdar tomma fram till våra dagar. Vissa flyttade till den växande tätorten Noret, andra flyttade till Amerika. I vissa byar öppnade småindustrier, affärer och nya byskolor anlades. Väckelserörelsen grep bygden och i många byar uppfördes små kapell.