Västannor

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Odlingslandskapet kring Västannor och Häradsbygden har en för Leksand särskilt rik karaktär med många lätt kuperade stora och öppna odlingsytor som genomskärs av åsgravar som ibland innefattar tjärnar. Den rika landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den täta och ovanligt omfattande bebyggelsen i Häradsbygden. Det förhållandevis omfattande jordbruket möjliggjorde att Häradsbygdens byar kunde växa sig mycket stora jämfört med andra byar i Leksand. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet.

I den norra delen av Västannor finns flera öppna ytor med hävdad, kuperad odlingsmark som avgränsar olika gårdsklungor från varandra. Dessa ytor är särskilt värdefulla och utgör en mycket viktig parameter för hur bymiljön som helhet upplevs. De små odlingsytorna kan bland annat berätta om de villkor som kännetecknat jordbruket i Leksand och därigenom livet i det äldre bondesamhället.

Värden/var varsam med:

• De stora och öppna hävdade odlingslandskapen som omgärdar Häradsbygdens byar.
  
• Små hävdade odlingsytor inuti eller i nära anslutning till byn. Särskilt värdefulla är de öppna och småskaliga odlingsytor och landskapsrum som breder ut sig över kuperad mark och avgränsar olika gårdsklungor från varandra i norra delen av Västannor.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. Västannor är en komplex klungby med ett utbrett och omfattande bygatusystem som sammanbinder olika gårdsklungor delvis avskilda från varandra av odlingsmark. I den norra delen av byn är det särskilt tydligt att bebyggelsen vuxit fram i samklang med landskapet, då gårdarna där ofta är grupperade i täta klungor som omgärdas av odlingsmark eller öppna ytor. I den södra delen av byn är bebyggelsen mer sluten och tät. Den organiskt framvuxna och bitvis täta bystrukturen är värdefull eftersom den är typisk för Leksand och Övre Dalarna, samt eftersom att den är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand och Häradsbygden. Värderingen innefattar varken den nordvästra eller de sydligast belägna bydelarna, som i mångt och mycket bär karaktären av villaområden.

Värden/var varsam med:

• Västannors karaktär av komplex klungby med många slingrande bygator över stora ytor.
  
• Att många gårdsklungor är belägna på höjder i landskapet.
  
• Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen i byns olika gårdsklungor framträder som ett tätt »gytter« i landskapet.
  
• Karaktären med täta gårdsklungor avskilda från varandra av odlingsmark i den norra delen av byn.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. I Västannor finns fortfarande flera gårdar med ålderdomliga timmerhus, såväl ekonomibyggnader som bostadshus. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus. Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Särskilt framträdande för Västannor är att det fortfarande finns flera kringbyggda gårdar där den äldre timmerhuskulturen kan upplevas i sitt ursprungliga sammanhang. Mest framträdande av dessa är Lissollasgården i den norra delen av byn. Men även i den södra delen av byn finns flera nära fyrkantsbyggda gårdar med äldre timmerhus. Lika som i Smedby finns också ett rikt bestånd av kortsideshärbren på gårdarna.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor och korsplanshus. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Västannor 8:2, Västannor 33:3, Västannor 1:10, Västannor 20:20, Västannor 48:2, Västannor 57:4, Västannor 4:14 och Västannor 34:4. Även det timrade bymagasinet är värdefullt. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  
• Den stora mängd äldre kortsideshärbren som finns på gårdarna runt om i byn.
  
• Särskilt värdefull är Lissollasgården (Västannor 8:2), där både äldre bostadshus och ekonomibyggnader i timmer finns bevarade.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I vissa av Dalälvsbyarna, så som Gärde, Yttermo och Smedby fanns gårdar som mot 1800-talet slut blivit förhållandevis rika på jordbruk och ibland hantverk eller småindustrier. På några av dessa gårdar byggdes stora salsbyggnader och korsplanshus som idag har en något annorlunda karaktär gentemot annan äldre bebyggelse i Leksand. Dessa byggnader har ofta en karaktär som är mer eller mindre starkt präglad av det sena 1800-talets snickarglädje, och de ökade möjligheter till utsmyckning som 1800-talets nya industrimässigt sågade trävaror medförde. I Västannor finns förhållandevis få sådana byggnader, dock förekommer i den norra delen av byn två framträdande exempel på fastigheterna Smedby 9:2 (nya Lissollasgården) och Västannor 22:11 (Gambergs gård). Förekomsten av nya och större bostadshus med mer omfattande utsmyckning kan berätta om ökad rikedom i vissa byar, ofta till följd av det sena 1800-talets begynnande industrisamhälle. Många av byggnaderna har också mycket höga materialmässiga och utformningsmässiga kvalitet, vilket är mycket värdefullt. Trots att byggnaderna kan uppfattas som avvikande i skala och karaktär gentemot ännu äldre bebyggelse bör oförändrade sådana hus bevaras som befintligt.

Värden/var varsam med:

• Befintliga stora timmerstommar och planlösningar med fyrdelad (korsformig plan – korsplansbyggnad) eller sexdelad plan (salsplan – salsbyggnader).
  
• Befintliga fasader med liggande och stående hyvlad fasspontpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen.
  
• Befintliga farstukvistar i snickarglädjestil, med profilsågade detaljer, komplicerade fönster och spegeldörrar.
  
• Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer.
  
• Befintliga äldre träfönster: befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga fönsteromfattningar utförda i slätputs.
  
• Befintlig karaktär på tak och takutsprång – befintliga paneler, taktassar och stuprör.
  
• Befintliga en- eller tvåkupiga tegeltak, befintliga takformer - sadeltak och valmade sadeltak. Befintliga skorstenar i tegel.

I Västannor, särskilt kring Djuravägen och i den södra delen av byn finns flera gårdar som bibehållit en kringbyggd äldre fyrkantsform. Dessa gårdar återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är även fallet i Västannor, där många gårdar i den västra delen av byn är utglesade på detta sätt. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Västannor 24:17, Västannor 18:25, Västannor 34:4, Västannor 37:5, Västannor 14:13, Västannor 39:3, Västannor 1:10, Västannor 20:20, Västannor 35:6 och Västannor 57:6.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. I Västannor finns på fastigheterna Smedby 17:8 och Västannor 47:7 ett par sommarnöjen från tidigt 1900-tal. Dessa sommarnöjen, som är ombyggda äldre kortsideshärbren, kan berätta om turismen i Leksandsbygden och Leksand under tidigt 1900-tal och är därför värdefulla.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme, form, volym och storlek.
  
• Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer.
  
• Befintliga sadeltak och förtak med tegeltäckning.
  
• Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs.
  
• Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster.
  
• Profilsågade detaljer.

I Västannor finns flera välbevarade exempel på 1900-talsbebyggelse. Däribland flera rödfärgade småhus med locklistpanel och timmerhus. Byggnaderna har ett kulturvärde eftersom de kan berätta en för Leksandsbygden speciell berättelse om hur industrisamhällets bebyggelse och stiltypisk modernism ibland kunde anpassas till lokala förhållanden och traditioner. Några exempel finns på fastigheterna Västannor 20:3, Västannor 32:9, Västannor 25:3, Västannor 25:10, Västannor 10:4, Västannor 30:11 och Smedby 20:16.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme, form, volym och storlek.
  
• Befintlig fasadutformning om det är blottlagd timmerstomme eller locklistpanel.
  
• Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer.
  
• Befintlig takform, befintliga tegelskorstenar, befintlig utformning beträffande takmaterial om det är en- eller tvåkupigt taktegel.
  
• Befintliga utformning beträffande tvålufts träfönster tillkomna innan 1980.
• Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Befintliga fönsterluckor. Befintliga äldre fönsteromfattningar.
  
• Befintlig utformning beträffande farstukvistar. Befintliga farstukvistar med profilsågade eller svarvade hörnstolpar och sadeltak.
  
• Befintliga utformning beträffande ytterdörrar och garageportar tillkomna innan 1980.
  
• Befintliga snickrade trädörrar med exempelvis rombmönster eller karosseripanel.

Västannors bymagasin är beläget mellan Djuravägen och Västannorstjärn. Byggnaden, som beskrivs ovan, tillkom sannolikt under 1700-talets senare hälft eller under 1800-talet. Ett bymagasin användes som beredskapsåtgärd vid missväxtår, och fungerade som en slags bank där det gick att låna utsäde eller spannmål vid hungersnöd, mot återbetalning med ränta senare. Avkastningen tillföll ofta gemensamma intressen så som fattigvård, uppförande av skolhus m.m. Byggnaden har ett särskilt kulturvärde eftersom den kan berätta viktiga berättelser anknutna till livet i Västannor i äldre tider, och den historiska bygemenskapen.

Värden/var varsam med:

• Byggnaden i sin helhet – befintlig stomme, färgsättning, placering och detaljutformning.

Tvättbryggan vid Västannorstjärn har ett särskilt kulturvärde eftersom den kan berätta om livet i Västannor i äldre tider och om de för byn gemensamma anläggningar som fanns för olika gårdssysslor, specifikt textiltvätt.

Värden/var varsam med:

• Tvättbryggan i sin helhet.

Skolbyggnaden som beskrivs ovan kan berätta om skolväsendet i byarna under äldre tider och har därför ett särskilt kulturvärde.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga stomme, fasader och färgsättning.
  
• Befintliga fönster, fönstersättning och fönsteromfattningar.
  
• Befintligt tegeltak och skorsten.
  
• Befintliga ytterdörrar