Smedby

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman.

Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå.

Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Odlingslandskapet kring Smedby och Häradsbygden har en för Leksand särskilt rik karaktär med många lätt kuperade stora och öppna odlingsytor som genomskärs av åsgravar som ibland innefattar tjärnar. Den rika landskapskaraktären är värdefull eftersom den erbjuder en historisk kontext till den täta och ovanligt omfattande bebyggelsen i Häradsbygden. Det förhållandevis omfattande jordbruket möjliggjorde att Häradsbygdens byar kunde växa sig mycket stora jämfört med andra byar i Leksand. De öppna odlingslandskapen förstärker också byarnas estetiska värden genom att bidra med öppna ytor, siktlinjer och rumslighet. De små odlingsytor som finns nära byn, inuti byn samt mellan Smedby och andra byar i Häradsbygden är också värdefulla eftersom de delvis fortfarande återspeglar de små ägoytor som kännetecknat jordbruket i Leksand i äldre tider. Spår av små ägoytor är mycket värdefulla för förståelsen av livsvillkoren i det äldre bondesamhällets Leksand.

Värden/var varsam med:

• De stora och öppna hävdade odlingslandskapen som omgärdar Häradsbygdens byar.
  
• Små hävdade odlingsytor inuti eller i nära anslutning till byn. Särskilt i de öppna och hävdade odlingsytor som finns i söder, mellan Smedby och Västannor.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. Smedby har en utpräglad karaktär av klungby, med huvuddelen av bebyggelsen koncentrerad på en höjd i öster. Det är tydligt att äldre bystrukturen vuxit fram över tid och med hänsyn dels till avvattning, dels till den värdefulla odlingsmarken omkring byn. Den täta, organiskt framvuxna bystrukturen är värdefull eftersom den är typisk för Leksand och Övre Dalarna, samt eftersom att den är trivsam och vacker att vistas i.

Värden/var varsam med:

• Smedbys karaktär av dynamiskt framvuxen klungby med utgångspunkt på en markerad höjd öster om Djuravägen.
  
• Områden där gårdarna och husen står mycket tätt intill varandra – särskilt mellan Smedbyvägen och Djuravägen.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Det finns fortfarande många gamla timmerhus bevarade i byarna, och så även i Smedby. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Särskilt framträdande bland de äldre timmerhusen i Smedby är den stora mängden kortsideshärbren som finns placerade i framträdande lägen mot bygatusystemet. På vissa gårdar finns även andra äldre timrade ekonomibyggnader samt några välbevarade äldre timrade bostadshus i huvudsak i form av enkelstugor.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av enkelstugor, parstugor, sidokammarstugor och korsplanshus. Några särskilt nämnvärda exempel finns på fastigheterna Smedby 4:9, Smedby 7:17, Smedby 16:4, Smedby 1:20 och Smedby 2:21. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras.
  
• I Smedby, bland annat på fastigheterna Smedby 7:17 och 14:2 finns många kortsideshärbren. På åtminstone två gårdar är dessa grupperade intill varandra och nära bygatusystemet. Härbrena är särskilt värdefulla bland annat eftersom de är uppförda med särskilt hög hantverksmässig kvalitet, och därför kan berätta mycket om hantverket bakom timmerhuskulturen.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär. I Smedby förekommer att fönsterbågar och andra detaljer på vissa byggnader är målade i engelskt rött, guldockra, pariserblått, kromoxidgrönt och bränd terra (listverk och omfattningar i puts).

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet.
  
• Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. I Smedby finns vissa byggnader och detaljer på byggnader som aldrig varit rödfärgade, bland annat i form av putsfasader på bostadshus och stående-liggande oljefärgad fasspontad panel. Sådana ytskikt bör inte rödfärgas, utan bibehålla sin nuvarande färgsättning.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.
  
• Befintlig färgsättning på detaljer om det är engelskt rött, guldockra, pariserblått, kromoxidgrönt och bränd terra (listverk och omfattningar i puts).

I Smedby finns flera gårdar som bibehållit en kringbyggd grundform, trots att äldre ekonomibyggnader i vissa fall utbytts mot större ladugårdar samt att nya större bostadshus tillkommit etc. I den östra delen av byn är bebyggelsen särskilt tät och sluten, och mellan Smedbyvägen och Djuravägen finns två gårdar med i stort sett bibehållen fyrkantsform. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på alla fyra sidor och som helt sluter sig mot omgivningen.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

I vissa av Dalälvsbyarna, så som Gärde, Yttermo och Smedby fanns gårdar som mot 1800-talet slut blivit förhållandevis rika på jordbruk och ibland hantverk eller småindustrier. På några av dessa gårdar byggdes stora salsbyggnader och korsplanshus som idag har en något annorlunda karaktär gentemot annan äldre bebyggelse i Leksand. Dessa byggnader har ofta en karaktär som är mer eller mindre starkt präglad av det sena 1800-talets snickarglädje, och de ökade möjligheter till utsmyckning som 1800-talets nya industrimässigt sågade trävaror medförde. På fastigheten Smedby 8:12 finns exempelvis två salsbyggnader inklädda i gul respektive röd liggande och stående fasspontpanel. Båda byggnaderna har farstukvistar med omfattande snickrade detaljer. Det förekommer även reveterade, alltså putsade timmerhus, som är avfärgade i ljusa kulörer. Ett särskilt nämnvärt exempel är Bäck-Daniels före detta gård på fastigheten Smedby 4:2.

Förekomsten av nya och större bostadshus med mer omfattande utsmyckning kan berätta om ökad rikedom i vissa byar, ofta till följd av det sena 1800-talets begynnande industrisamhälle. Många av byggnaderna har också mycket höga materialmässiga och utformningsmässiga kvalitet, vilket är mycket värdefullt. Trots att byggnaderna kan uppfattas som avvikande i skala och karaktär gentemot ännu äldre bebyggelse bör oförändrade sådana hus bevaras som befintligt.

Värden/var varsam med:

• Befintliga stora timmerstommar och planlösningar med fyrdelad (korsformig plan – korsplansbyggnad) eller sexdelad plan (salsplan – salsbyggnader).
  
• Befintliga fasader med liggande och stående hyvlad fasspontpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen.
  
• Befintliga reveterade fasader, alltså putsade träfasader. Befintlig karaktär på putsen beträffande förhållandet mellan slätputs och spritputs, samt befintliga fraktioner på ballastmaterial (grus) i spritputs.
  
• Befintlig färgsättning på fasader och detaljer om nuvarande kulör är ursprunglig. Annars ljusockrafärgade och järnvitriolfärgade fasader.
  
• Befintliga farstukvistar i snickarglädjestil, med profilsågade detaljer, komplicerade fönster och spegeldörrar. Ett utmärkande exempel finns på fastigheten Smedby 8:26, där ett sekundärt bostadshus har en mycket utmärkande kallfarstu med rika profilsågade snickerier. På fastigheten Smedby 18:30 finns en salsbyggnad med flera utmärkande profilsågade detaljer bland annat i anslutning till byggnadens farstukvist.
  
• Befintliga äldre träfönster: befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga fönsteromfattningar utförda i slätputs.
  
• Befintlig karaktär på tak och takutsprång – befintliga paneler, taktassar och stuprör.
  
• Befintliga en- eller tvåkupiga tegeltak, befintliga takformer - sadeltak och valmade sadeltak.
• Befintliga skorstenar i tegel.
  
• Befintligt dekormåleri i putsen på ladugården till fastigheten Smedby 4:2.

I Smedby finns flera gårdar med utmärkande faluröda spjälstaket som sitter på granitstolpar. Staketen är sannolikt tillkomna ursprungligen under 1800-talets senare hälft eller början av 1900-talet och utgör idag en viktig del av byns karaktär längs bygatorna.

Värden/var varsam med:

• Befintliga staketstolpar i granit.
  
• Befintlig utformning beträffande äldre spjälstaket (med smala spjäl).

I norra delen av Smedby strax öster om Djuravägen finns ett välbevarat missionshus sannolikt uppfört under det sena 1800-talet. Byggnaden är anknuten till berättelser om folkrörelsernas framväxt i byarna. Eftersom byggnaden är mycket välbevarad exteriört bedöms den ha mycket höga kulturvärden. Värdet förstärks av att byggnaden är uppförd med en hög utseendemässig och hantverksmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga timmerfasad och faluröda färgsättning.
  
• Vita detaljer i form av knutbrädor, vindskivor, fönster och fönsteromfattningar samt inklädda takutsprång.
  
• Befintliga fönster och befintliga brädfodringar samt fönsteröverstycken. De spetsbågiga fönstren på byggnadens gavel är särskilt värdefulla.
  
• Befintligt tegeltak och den befintliga smala skorstenen.
  
• Befintlig dubbelpardörr med överljus samt farstukvisten mot söder, med drag av snickarglädje.