Bjönnberget

Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.

Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.

Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar, så som Hästberg och Hisvåla-Grytberg har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar. Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider. Bjönnberget nyttjades av bönder i Djurabygden som långfäbod utan åkermark fram tills 1949. Bjönnberget är och har varit ett ovanligt stort fäbodställe i sin kategori, med som mest 25 fäbodstugor, och vid storskiftet under 1800-talets första hälft fanns här 98 byggnader. En normalstor långfäbod utan åkermark hade sällan fler än 10 stugor. Många andra fäbodställen i samma kategori övergavs och ödelades dessutom relativt tidigt, i början av 1900-talet. Bjönnberget kan berätta om det komplexa fäbodsystem som var avgörande för livet i Djura- och Leksandsbygden i äldre tider och har därigenom som helhet mycket högt kulturvärde.

Värdet förstärks av att det finns flera välbevarade fäbodgårdar med intakta ålderdomliga detaljer som återspeglar hur bebyggelsen såg ut och nyttjades när fäbodstället fortfarande var i drift. En annan bidragande faktor är det rika kulturlandskap med många lövträd och gamla husgrunder som ligger mitt bland bebyggelsen. Bland annat husgrunderna kan berätta om fäbodställets historiska utbredning geografiskt och befolkningsmässigt. En annan mycket värdefull detalj är att det på fäbodstället finns ett delvis intakt system av gärdesgårdar samt fägator och fätorg, vilket berättar om hur platsen historiskt
nyttjats för djurhållning.

Värden/var varsam med:

• Kunskap och förståelse om att Bjönnberget varit ett fäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året historiskt. En konkret manifestation av fäbodställets historiska sammankoppling med Djura är de nuvarande fastighetsbeteckningarna som börjar med Djura och Hedby (Djura X:X osv.). Detta system bör även fortsättningen bibehållas med syfte att bevara förståelsen för att fäbodstället nyttjats av byar i Djurabygden.
  
• Det befintliga systemet av gärdesgårdar, vilka användes för att hålla djuren borta från tomtmark på väg till skogsbetet.
  
• Ekonomibyggnadernas placering med ingångar mot fägator eller fätorg eller friliggande utanför de inhägnade fäbodgårdarna.
  
• Den rika förekomsten av ålderdomliga fähus som nyttjats för djurhållningen.
  
• Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar (se ovan).
  
• Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
  
• Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaranfanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar under 1800-talet.

De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. Nästan alla byggnader på Bjönnberget är timrade och ålderdomliga och utgör en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand. På grund av detta har samtliga timmerhus uppförda innan 1949 särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Samtliga fäbodstugor uppförda innan 1949. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar; grundmurar med synlig natursten; skorstenar i gråsten; under befintligt takmaterial underliggande trätak; väggfasta bänkar. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Djura S:18, Djura 57:23, Hedby 22:6, Hedby 24:4, Djura 22:22, Djura 13:13 och Djura 48:4.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Några särskilt värdefulla exempel finns på fastigheterna Djura S:1, Hedby 24:7, Hedby 22:6, Djura 3:4, Djura 22:22, Djura 12:15, Djura 35:13 och Djura 48:4.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning.

Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär. Beträffande vita och röda detaljer och fasader har detta knappt förekommit på fäbodställen historiskt och bör även idag undvikas om det inte finns dokumenterade spår av att byggnaderna någon gång varit bemålade.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst en våning.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
  
• Att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel, plåt och trä som takmaterial, i synnerhet äldre trätak.
  
• De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.