Granberg
Granbergs fäbodar är belägna på en avsats till Granbergets sydsluttning, i den västra delen av nuvarande Leksands kommun. Fäbodstället är högt beläget, cirka 400 meter över havet med mycket storslagna utsikter söderut.
Utsikt mot Kronstugan och den milsvida utsikten söderut från Bortas torg mitt i fäbodklungan. Till vänster i bilden syns ett härbre med laggtak beläget på fastigheten Hagen S:1. Foto: Kristoffer Ärnbäck, Dalarnas museum.
Historik
Granberg är ett fäbodställe i Härads fjärding i Leksands socken. Fäbodstället nyttjades historiskt av bönder från byarna Hagen, Västanvik, Västannor och Sör Bergsäng. De flesta av fäbodgårdarna hade tillhörande åkermark. Fram tills 1827 fanns ännu bofast befolkning och Granberg var dessförinnan en blandby. På Granberg hade kyrkan fäbodar och än idag finns en stor yta runtomkring fäbodstället som tillhör fastigheten Leksands Prästgård. Den kyrkliga jorden förvaltades under 1900-talet av skogskörare och huggare som vistades i Kronstugan, uppförd 1933 som skogsarbetarbostad av kyrkans boställsstyrelse. Kronstugan beboddes en tid permanent av en av huggarna – Granbergs Johan eller Johan Olsson. Det är även i kyrkliga handlingar som fäbodstället först förekommer i skriftligt källmaterial. Enligt Sigvard Montelius i Leksands fäbodar framgår det att Granberg var »prästbordets fäbodar vid en biskopsvisitation 1628.« samt att »Granberg skall ha upptagits av den myndige Engelbertus Olai, kyrkoherde i församlingen 1563–1602.«. Den sista fäbodvistelsen ägde rum 1944. Spannmålsodlingen upphörde redan 1920 men det förekom annat åkerbruk fram tills 1940. Fäbodstället ligger i Leksands kommun, som ursprungligen bildades som Leksands landskommun 1863. År 1971 ombildades landskommunen till Leksands kommun. År 1974 uppgick Siljansnäs och Åls kommuner i Leksands kommun.
Landskap och placering
Granbergs fäbodar är belägna på en avsats till Granbergets sydsluttning, i den västra delen av nuvarande Leksands kommun. Fäbodstället är högt beläget, cirka 400 meter över havet, och från den bitvis täta klungan med fäbodgårdar finns mycket storslagna utsikter söderut mot de kuperade skogslandskap som dominerar västra Leksand. Västanvik är närmaste by i östlig riktning. Norrut finns Siljansnäs socken med byn Alvik och en skidanläggning på Granbergets nordvästra sluttning. Söderut ligger det branta Yxberget och vid dess västra fot sjön Yxen. Därbortom ligger fäbodstället Yxbodarna som är väl utbrett både med äldre fäbodgårdar och vissa nyare tillkomna fritidshus. Tre äldre fäbodstigar sammanstrålar i Granberg. Från nordöst kommer en stig från Västanvik, från sydöst en stig från Styrsjöbo och från väster en stig från Trätbodarna och Skog (Brändskog, Dammskog och Skallskog). De tre fäbodstigarna sammanstrålar mitt på fäbodstället och söder samt öster om den trevägskorsning som bildas finns tre äldre fäbodgårdar som är kringbyggda. En av dem med fyrkantsform. Precis söder om trevägskorsningen finns en majstångsplats. De äldre bevarade fäbodgårdarna är i huvudsak koncentrerade på den norra delen av fäbodstället. I söder finns nyare tillkomna stugor och fritidshus samt även Kronstugan. De äldre gårdarna är i de flesta fall kringbyggda. Antydan till öppen vall förekommer främst i norr, där landskapet även bepryds med flera bevarade rokarlar och en del mindre marker sköts som äng eller betesmark.
Gårdsformer och gårdsstrukturer
Fäbodstället omfattar nio äldre fäbodstugor samt sju nyare tillkomna fritidshus och stugor inräknat Kronstugan. Vid de äldre fäbodgårdarna förekommer en mångfald av ekonomibyggnader, bland annat i form av bodar, härbren, lador, stall med portlider, trösklogar och fäjs.
Bebyggelsens huvuddrag och detaljutformning
De flesta av de äldre fäbodstugorna på Granberg är enkelstugor. Vissa av fäbodstugorna är sammanlänkade med andra byggnader i längor. Beträffande nyare fritidshus är de flesta anpassade till fäbodställets äldre karaktär beträffande form och material. De nyare stugorna är företrädesvis tillkomna under 1960- och 1970-talen.
Nästan alla byggnader på fäbodstället är knuttimrade, långsmala och med sadeltak i vinkel omkring 30 grader. De flesta av fäbodställets byggnader är naturligt grånade eller solbrända. Vissa fäbodstugor har spår av faluröda knutar samt vissa andra faluröda detaljer. Beträffande nyare byggnader förekommer flera som är helt faluröda, däribland Kronstugan.
Bebyggelsen är enkel och präglas av småskalighet. Inga byggnader är högre än en våning.
Många tak täcks av tvåkupiga lertegelpannor. På en äldre fäbodgård förekommer sinuskorrugerad plåt som takmaterial
Skorstenar är oftast i lertegel av enkelt snitt.
Det är vanligt med spröjsade tvålufts träfönster där varje båge innefattar två eller tre lätt stående eller liggande glasrutor. Det förekommer även blyspröjsade tvåluftsfönster där var båge omfattar tre liggande eller sex stående rutor.
Fäbodstugornas ytterdörrar är i trä, ofta snickrade med liggande profilhyvlade brädor utanpå en underliggande spegelram eller annan dörrstomme. På ekonomibyggnader förekommer olika varianter av enklare trädörrar och träportar, ibland dock med avancerat smide i form av exempelvis haspar och gångjärn.
Äldre fönster- och dörromfattningar är enkla, med fyra brädor där sidobrädorna omsluter topp- och bottenbrädorna.
Utmärkande drag och övrigt
Som tidigare nämnt hade kyrkoherden Engelbertus Olai en gård i Granberg - Prästbuda. Gården finns inte längre men var enligt uppgift från en informationstavla på fäbodstället den första som uppfördes på fäbodstället. På 1700-talet hade gården över 50 kor och var den största på Granberg. Prästerskapets drängar och pigor bebodde och skötte gården.
Längs fäbodstigen mot Västanvik, en knapp kilometer nordöst om fäbodstället, finns Tingshol. Tingshol utgörs av ett antal stenblock i en krets som kan likna en domarring. Det sägs att det hölls ting mellan leksandsbönder och skogsfinnar från Nås på platsen i äldre tider. Även längs fäbodstigen mot Styrsjöbo finns en plats med tradition i form av ett offerkast av ris (torrkvistar, mest av barrträd). Där sägs det att en man från Häradsbygden hamnade under ett timmerlass och omkom.
År 1922 såldes fäbodgården Hans-Erkers på fastigheten Västannor 37:3 (nuvarande Trotzig) och omdanades till sommarnöje av hög kvalitet. Gården var den första att säljas på Granberg. Möjligen var det i samband med detta som fäbodstugan fick sin nuvarande farstukvist med kontursågade hörnbrädor. Gården är emellertid fortfarande välbevarad, bland annat med ett äldre timrat fäjs. Stugan har dessutom ålderdomliga blyspröjsade fönster och äldre fönsterluckor.
Det finns en utmärkande andel kringbyggda fäbodgårdar samt även en fyrkantsbyggd fäbodgård bevarade på fäbodstället.
Vid Bortas torg, en trevägskorsning (möjligen ett gammalt fätorg) mitt på fäbodstället, finns ett härbre med laggtak. Laggtak är en form av undertak konstruerat av timmerlaggar som vilar på byggnadens gavelrösten. Takvarianten var vanlig fram tills 1700-talet, och ersattes sedan av tak med åsar och ovanpåliggande brädor. De byggnader som har laggtak är därför sannolikt uppförda åtminstone innan 1800-talen.
Kronstugan ägs i dag av fäbodlaget och är överlag välbevarad. Byggnaden är dels utmärkande som skogsarbetarbostad, men har även en anrik historia baserad på Granbergs Johan som bodde i stugan in på 1970-talet. Byggnaden beskrivs och värderas närmare nedan.
Utsikterna från fäbodstället är milsvida och en slående beståndsdel i platsens karaktär. Förut fanns ett utsiktstorn på Brudbacken öster om fäbodstället. Byggnadsverket uppfördes 1953 genom Erik Hampus. Brudbacken är den högsta punkten vid fäbodstället.
Kring Granbergets topp finns en stor mängd skidspår med tillfart från Grytnäs i öster. Skidspåren går även att nå från den utförsåkningsanläggning som finns på bergets nordvästra sluttning och som nås från Alvik i Siljansnäs socken.
Värden
Nedan beskrivs de värden som byarna bedöms besitta. I detta kulturmiljöprogram beskrivs kulturhistoriska och estetiska värden.
Platsnamn är ofta gamla, och med betydelser som är sprungna ur, eller anknutna till platsens specifika historia. Fäbodställets namn kommer av dess belägenhet på berget med samma namn. Namnets betydelse syftar till »berget där det växer gran«. Erik Olof Bergfors menar i Bebyggelsenamnen i Leksands kommun att det dock inte ska tolkas som att hela berget var täckt av granar. Istället att det vuxit granar på vissa platser som haft stor betydelse för befolkningen. Granberg omnämns med det alternativa namnet Jugansbo 1741.
Värden/var varsam med:
- Platsnamnet Granberg och det alternativa platsnamnet Jugansbo.
Med fäbodar menas en bebyggelseenhet belägen på visst avstånd från hemgården, vars syfte oftast var djurhållning med skogsbete och mejeriproduktion. Fäbodväsendet som företeelse har varit etablerat i Dalarna sedan medeltiden. I Leksand finns dock inga i skrift dokumenterade fäbodar från tiden innan 1500-talet.
Det finns flera orsaker till att fäbodväsendet uppstod. De magra jordarna och knappa odlingsförutsättningarna i Övre Dalarna fodrade en kontinuerlig rundflyttning av såväl djur som människor. Betesmarkerna nära hemgården var sällan tillräckliga, och därför skickades djuren på långväga skogsbeten. I takt med att befolkningsökningen och att byarna blev större söktes skogsbete på allt längre avstånd från hemgården, och på så sätt uppstod de avlägsna fäbodställen som kallas långfäbodar. Kvinnor ansvarade ofta för den tunga och arbetsamma fäboddriften, som bland annat innefattade att vaka över djuren under skogsbetet och producera mejeriprodukter så som mjölk, grädde, messmör och ost. På många fäbodställen fanns även inägomark som brukades.
Det finns en mängd olika typer av fäbodar, med olika funktioner och olika geografiska placeringar i förhållande till hemgården. Vissa byar har dessutom både varit en by med bofast befolkning och ett fäbodställe på samma gång. Vissa byar blev senare fäbodar.
Den komplexa sammansättningen av byar och fäbodar är typisk för Övre Dalarna, och återspeglar ett samhälle där knappa förutsättningar för en stor befolkning krävde långtgående uppfinningsrikedom i såväl markanvändning som jordbruksdrift. Berättelser som är anknutna till fäbodväsendet och Övre Dalarnas komplicerade jordbrukssystem är i hög grad relevanta för förståelsen av människors livsvillkor i Leksand i äldre tider.
Även om en stor del av den inägomark som förut tillhörde Granberg redan tidigt tycks ha vuxit igen, finns än idag företeelser som på ett tydligt sätt kan berätta om fäbodväsendet i Leksand i äldre tider och fäbodarna bedöms därför som helhet ha mycket höga kulturhistoriska värden. De äldre timmerhus som finns bevarade återspeglar på ett mycket tydligt sätt fäbodbruket på platsen och bedöms därför ha särskilt kulturvärde. Vidare återspeglas fäbodbruket tydligt genom kvarvarande öppna och hävdade delar av fäbodvallen och kvarvarande spår av tidigare brukad inägomark – exempelvis de många rokarlar som är bevarade företrädesvis på den norra delen av fäbodstället, systemet med fägator och gärdesgårdar samt det förmodade fätorget Bortas torg.
Värden/var varsam med:
- Kunskap och förståelse om att Granberg historiskt varit ett fäbodställe som brukats och bebotts under perioder av året.
- Spår av djurhållningen i form av gärdesgårdar, fägator, fätorg, bevarade fäjs och deras belägenhet i anslutning i fägatorna. Det finns ett par välbevarade ålderdomliga timrade fäjs på fäbodstället. Spår av skogsbete så som vallristningar, fästigar och benämningar på lötar.
- Spår av jordbruk på fäbodstället. Kvarvarande öppna och hävdade markavsnitt, odlingsrösen, rokarlar, gärdesgårdar i sten, fornlämningar av fossil åkermark, trösklogar, lador och härbren vid fäbodgårdarna.
- Lämningar från äldre fäbodgårdar så som husgrunder. Det finns åtminstone en knapp handfull fornlämningar av äldre fäbodgårdar på Granberg.
- Förekomsten av lövträd som sälg och rönn samt andra trädslag med avvikande utseende, t ex kandelaberbjörkar eller betade enar. Förr var lövtäkt från främst sälg, rönn och björk nödvändiga tillskott till djurens vinterfoder. Främst sälgen har beskurits/hamlats för att man lättare skulle komma åt/nå samt för att öka mängden skott. Hamlade träd utgör där de finns värdefulla spår av äldre tiders djurhållning.
- Ängsrester. Där det finns inslag av det tidigare så allmänt förekommande markslaget äng/slog är det önskvärt att försöka sköta och hålla öppet.
Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.
Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverksutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar och fäbodar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900.
Vid Granberg finns många välbevarade äldre timmerhus både i form av bostadshus och ekonomibyggnader. Vissa av timmerhusen är sannolikt mycket gamla, vilket bevarade detaljer så som laggtak och blyspröjsade fönster kan vittna om. Sannolikt har många byggnader flyttats till fäbodstället i samband med förnyelser i byggnadsbeståndet på hemgårdarna. På så sätt har särskilt ålderdomliga byggnadstyper i högre grad kommit att förekomma och bevaras på fäbodarna, jämfört med byarna. Bebyggelsen framträder därigenom som helhet som mycket ålderdomlig, och återspeglar inte bara fäbodväsendets timmerhuskultur, utan sannolikt även timmerhuskulturen så som den var i byarna under 1700- och 1800-talen. Timmerhusen i avseende både på ekonomibyggnader och bostadshus är en omistlig källa till kunskap och förståelse om timmerhuskulturen i Leksand och har därför särskilt kulturvärde. Värdet förstärks av att de ålderdomliga byggnaderna utgör en väsentlig beståndsdel i Leksandsbygdens bebyggelsekaraktär, och ofta är uppförda med en enastående hantverksmässig och utformningsmässig kvalitet.
Värden/var varsam med:
- Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
- Äldre fäbodstugor på fastigheterna Söder Bergsäng 33:11, Hagen 12:37, Västanvik 91:1, Västannor 37:3, Hagen 4:13, Hagen 4:14, Hagen 4:9, Hagen 12:13 och Hagen 11:14. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; naturligt grånade färgsättning; befintliga stående locklistpaneler; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly; befintliga fönsterrutor; befintliga dörrar och förtak ovan dörrar samt farstukvistar; grundmurar med synlig natursten; befintliga skorstenar; under befintligt takmaterial underliggande trätak.
- Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus.
- Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i fäbodarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Befintliga laggtak.
Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen på fäbodarna som ett gytter av tätt placerade naturligt grånade hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar fäbodställena, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre fäbodklungorna är låga - sällan högre än en våning. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar ibland tillsammans långsmala längor. De flesta byggnaderna har också sadeltak med trä, plåt eller tegeltäckning. Att de flesta husen är omålade i trä är också mycket viktigt för bebyggelsens generella karaktär.
Värden/var varsam med:
- Den sammanhållna byggnadshöjden om en våning.
- Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter.
- Att husen står tätt intill varandra.
- Tegel och galvaniserad sinuskorrugerad plåt alternativt pannplåt som takmaterial.
- De enhetligt förekommande ofärgade träytorna. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg. Knutändar kan emellertid målas faluröda på byggnader där detta förekommit historiskt.
På den södra delen av fäbodstället finns Kronstugan, en mindre faluröd timmerstuga med kronskorsten och småspröjsade fönster som uppfördes som skogsarbetarbostad av kyrkans boställsstyrelse 1933. I byggnaden bodde bland annat skogskörare och huggare som arbetade med avverkningar i området. Från sin pensionering 1937 fram tills 1970-talet hade den legendariske huggaren Granbergs Johan sin bostad i stugan. Han levde ett fridfullt liv med vad platsen gav: dricksvatten från en närbelägen källa, kroppstvätt i sjön Yxen, ljus från fotogenlampor och matlagning på vedspis. Som sällskap hade Johan hunden Topsy, en batteriradio och vintertid de skogshuggare och körare som inkvarterades i stugan. Många tog också tillfället att fotvandra eller skida till stugan för att hälsa på. Handlingen utförde Johan i Västanvik, dit han gick eller åkte skidor. Stugan tillskänktes Granbergs fäbodlag från Svenska Kyrkan 2016. Idag nyttjas byggnaden bland annat som mötesplats för fäbodlaget, samt står öppen som övernattningsstuga.
Byggnaden kan berätta om det omfattande skogsbruk som skedde på kyrklig mark under 1900-talet och om de förutsättningar som präglade säsongsarbetet för de som arbetade i skogen och bedöms därför ha särskilt kulturvärde. Stugans anknytning till Granbergs Johan förstärker värdet.
Värden/var varsam med:
- Byggnadens befintliga stomme, volym och form.
Befintlig utformning beträffande byggnadens timmerstomme som yttersta fasadskikt samt befintlig utformning beträffande faluröd färgsättning. - Befintlig utformning beträffande tvåkupiga lertegelpannor som takmaterial.
- Befintlig kronskorsten.
- Befintlig ytterdörr med förtak.
- Befintliga fönster med befintliga fönsteromfattningar samt fönsterluckor.
Karta över kulturmiljöer
I kartan kan du ta del av rapporterna för de olika byarna eller områdena. Du kan även se rekommendationer och riktlinjer genom att söka efter en fastighet eller leta dig fram i kartan.
- I nedre högra hörnet kan du välja vilka kartlager som du vill se. Du kan välja att visa ett eller flera lager samtidigt.
- Verktygen till vänster använder du för att till exempel zooma in eller ut och för att mäta avstånd.
- Överst i kartan finns en sökruta. Här kan du söka efter en specifik adress eller fastighet.
- I det övre högra hörnet finns verktyg som du kan använda för att spara, skriva ut eller dela kartan.
Teckenförklaring till kartan
Kulturmiljökartan redovisar en klassificering av miljöer och bebyggelse enligt följande:
- Röda områden markerar större landskapsavsnitt och bebyggelseområden med kulturvärden eller mycket höga kulturvärden. Värdebärande egenskaper inom dessa områden kan exempelvis vara byggnaders färgsättning, skala och form, sammanhållen byggnadshöjd eller jordbrukslandskapets öppna och hävdade karaktär.
- Lila områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha kulturvärden.
- Blå områden markerar gårdar, byggnader, odlings- eller betesmark och bebyggelseområden som bedöms ha särskilt kulturvärde.
Viktigt om bedömningar
Den inventering som ligger till grund för detta kulturmiljöprogram är översiktlig och inkluderar i detalj endast den bebyggelse som bedömts som välbevarad, och/eller representativ för en berättelse som är viktig eller framträdande i Leksands kommun.
De värden som listas på hemsidan och i rapporten utgör ett kunskapsunderlag och är inte juridiskt bindande. Prövningen av de kulturvärden som konstateras i förhållande till en given förändringsprocess sköts av kommunen i exempelvis bygglovsärenden eller detaljplanering. Kommunen är enligt Plan och bygglagen (2010:900) den part som är ansvarig för att göra avvägningar mellan olika allmänna och enskilda intressen.
Du kan läsa mer om planeringsprocessen och avvägningar mellan allmänna och enskilda intressen i Plan och bygglagen, eller på Boverkets hemsida PBL Kunskapsbanken, där lagen förklaras mer ingående och tydligt i sitt sammanhang.
Plan och bygglagen
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.
Sidan uppdaterad: