Hedby

Byarna som helhet, i synnerhet med avseende på bebyggelsens utbredning och samspelet mellan bebyggelse och odlingsmark kan berätta en mångfald av berättelser om livet i Dalarna och Leksand innan industrisamhällets genombrott på landsbygden. I det äldre bondesamhället, här menat som det av jordägande bönder dominerade samhälle som föregick industrisamhället på många platser i Dalarna, uppdelades av tradition såväl jord som byggnader mellan alla syskon i en syskonskara vid arvskifte. I Leksand och Övre Dalarna var de flesta därför småbrukare med egen gård och egen jord, något som är annorlunda gentemot många andra delar av Sverige, där en mindre andel av befolkningen faktiskt ägde jord. När befolkningen ökade, särskilt från och med 1700-talet, splittrades odlingsmarken i komplexa ägofigurer. Något som på sikt ledde till ett jordbruk med minskade marginaler och större känslighet för missväxt. Detta tvingade delar av befolkningen på arbetsvandringar med bisysslor, och gav upphov till bland annat ett utpräglat fäbodbruk. Den odlingsmark som fanns var livsviktig ekonomiskt, men även av stor social betydelse. Att ärva och äga jord ansågs mycket viktigt, och medförde viktiga demokratiska rättigheter och möjligheter, bland annat till att bedriva fäbodbruk och att ha rösträtt i sockenstämman. Det finns specifika företeelser i landskapet i och kring byn som berättar om det äldre bondesamhället. Djurhållningen var förr en förutsättning för livsuppehället. Hur många djur man kunde hålla berodde på tillgången av bete och vinterfoder. Antalet djur styrde i sin tur, före konstgödningens tid, hur stor åkerareal man kunde hålla. Det rådde därför stor konkurrens om slåtter och bete och i stort sett all tillgänglig gräsmark utnyttjades för slåtter medan sämre mark brukades till bete. Hackslogar kallades de stenbundna fastmarker som inte var lämpliga att odla upp men som ändå gav tillräckligt så det var värt att slå. Förbättring av slåttermarkerna utfördes i den mån det var möjligt och man kan se spår av stenröjning. Den årliga slåttern skapade en mager mark som sällan eller aldrig fick tillskott av gödning och därmed gavs förutsättningar för en stor mångfald av växter, insekter och svamp. Varje liten rest av denna naturtyp är värd att förvalta då de ofta hyser hotade arter.

Idag har slåttermarken till stor del växt igen och en liten del har röjts upp till åker. I det som tidigare var öppen mark, åker och äng kan man idag ändå finna spåren av odlarmödan i form av rösen, åkerkanter, beskurna träd men även i själva artsammansättningen. I och runt byarna fanns förr stora arealer slåttermark men med dagens jordbruk är de nästan helt försvunna. De som finns kvar är därför värdefulla att värna.

För att dryga ut vinterfodret till djuren repades löven av träd eller så skars riset av från träd som rönn, sälg och björk. För att underlätta för löv- och risskörd beskars träden, hamlades, på den höjd som var lämplig. Lövfoderträden har kunnat bli mycket grova och gamla och är hemvist för en mångfald av arter. De kan kännas igen genom sin speciella form där grenarna ofta kapades mer än två meter över mark dit djuren inte nådde och det finns en tydlig hamlingszon med grenskott och knölar på stam och huvudgrenar.

Det var inte ovanligt att man planterade vårdträd på gårdarna. Det var ofta ädellövträd, som lönn, lind, alm, ek eller ask. Vårdträden skulle i äldre folktro beskydda gårdens invånare men kan även ha planterats för att exempelvis markera ett barns födelse.

Om fruktträd vårdas på rätt sätt kan de bli gamla och de kan vara värdefulla karaktärsskapare på gårdarna. Alléer, som kan vara enkelradiga eller dubbelradiga, förknippas ofta med högreståndsmiljöer, vilket det är knappt med i Leksands bymiljöer, men de kan även ha planterats längs vägarna för att ge vindskydd och skugga. De kan också ha använts för lövtäkt.

Öster om Hedby finns stora och öppna, hävdade odlingslandskap som kan erbjuda en värdefull historisk kontext till den förhållandevis utbredda bebyggelsen i byn, med många små gårdar. Landskapet är även estetiskt värdefull eftersom det bidrar öppna ytor, siktlinjer och rumslighet – karaktärsdrag som är viktiga för hur byn upplevs, samt hur det omgivande landskapet upplevs från byn. Eftersom marken inte längre brukas på samma sätt som tidigare är det dock svårt att i det stora landskapet avläsa exempelvis äldre ägofigurer och strukturer.

Söder om det stora och öppna odlingslandskapet som beskrivs ovan finns avsnitt med småbruten mark inrymd mellan trädridåer i skogsbrynet. Den småbrutna marken kan tydligare berätta om de småskaliga ägofigurer och bitvis knappa odlingsförhållanden som präglade Leksandsbygden historiskt och är därför värdefull.

I Utti Brända finns ett trekantigt fätorg som är mycket speciellt i Leksandsbygden. Fätorget nyttjades för att samla boskap inför och efter skogsbete, och kan bland annat berätta om hur skogen nyttjades i jordbruket vilket är värdefullt för förståelsen av livsvillkoren i det äldre bondesamhället i Leksand.

Värden/var varsam med:

• De stora och öppna hävdade odlingslandskapen öster om Hedby och Brända.
  
• Odlingslandskapet i Djurabygden som helhet.
  
• Avsnitt med småbruten odlingsmark nära byn.
  
• Fätorget i Utti Brända i sin helhet, med omkringliggande byggnader, strukturer och bebyggelse.

Bebyggelsens tillkomst och utveckling hänger samman med hur landskapets resurser kunde nyttjas. Just jordbruksmarken dikterade ofta hur gårdarna placerades i byn. Historiskt placerades många gårdar antingen i skogsbryn eller på karga höjdlägen mitt i odlingslandskapet. Detta beror på att sådana platser inte var lika användbara som odlingsmark. Gårdarnas placering i landskapet konstituerade sedan framväxten och utvecklingen av bynstrukturens karaktär. Att den ålderdomliga karaktären med täta och dynamiskt framvuxna byar levt kvar så tydligt i Leksand beror på att 1700- och 1800-talens skiftesreformer påverkade byarna annorlunda här, än i övriga Sverige. Bydelen Hedbybyn är den äldsta av de två som idag tillhör Hedby och består av några glest placerade gårdar, dock sannolikt med ålderdomliga lägen. Bydelen Brända tillkom sannolikt under 1600-talet efter svedjebränning på platsen. Motivet för att flytta var bättre vattentillgång, och som antyds ovan för att gårdslägen på ofruktbar jord möjliggjorde större odlingsytor.

Expansionen i Brända ter sig organisk, byn är framvuxen på en torr åsrygg, med bäckar som avskiljer olika områden i byn från varandra med sluttande och obebyggd. De organiskt framvuxna bymiljöerna är typiska för Leksand och Övre Dalarna och bidrar till att byn är trivsam och vacker att vistas i. Bystrukturen är också värdefull eftersom den kan berätta om hur byn utvecklas i samklang med odlingslandskapet och om de förutsättningar som historiskt styrt bebyggelseutvecklingen i Leksand och Djurabygden. Att byn innefattar flera från varandra åtskilda delar som vuxit fram under olika tidsperioder förstärker värdet eftersom det därigenom går att följa bebyggelseutvecklingen under mycket lång tid.

Värden/var varsam med:

• Hedbybyn karaktär av gles klungby med spridda gårdslägen nära odlingslandskapet.
  
• Brändas karaktär av tät, omfattande och organiskt framvuxen klungby på ett kargare åsläge invid skogsbrynet, utanför odlingslandskapet.
  
• Områden där husen och gårdarna står tätt intill varandra och därigenom bidrar till att bebyggelsen framträder som ett tätt »gytter« i landskapet. Särskilt tydlig är denna karaktär i bydelen Utti Brända och i den nordvästra delen av Brända, kring bygatorna Gyllingsvägen, Spikas Rund och Wallgrens Rund.

Från medeltiden och fram till 1900-talet knuttimrades de flesta byggnaderna i Övre Dalarna. Timmerhuskulturen präglas av månghussystemet. Istället för att bygga få och stora byggnader uppfördes många små och funktionsspecifika timmerbyggnader. Det fanns många sociala och praktiska fördelar med detta. De små byggnaderna var lätta att dela upp och flytta vid arvskifte. Råvaran fanns tillgänglig i överflöd. De flesta timmerhusen kan uppdelas i kategorierna bostadshus, djurhus, förvaringshus och verkshus.

Timmerhusen i Leksand och Övre Dalarna kännetecknas av utformningsmässig enkelhet, högkvalitativt virke och mycket gott hantverkutförande. De flesta husen byggdes av bönder efter gårdens behov, och med tiden utvecklades stor skicklighet i byggandet. Den stora skickligheten ledde till att timringskonsten också utvecklades till en viktig inkomstkälla för de »träkloka« Leksandsbor som begav sig på utsocknes arbetsvandringar. De ålderdomliga timmerhusen är idag en omistlig beståndsdel i vad som gör Leksands byar till speciella och trivsamma livsmiljöer. Här syns det att människor levt under mycket lång tid. Timmerhusen är byggda med omsorg i en lokal tradition som utvecklats och använts under flera hundra år, fram tills industrialismens intåg, mot 1800-talets slut och kring sekelskiftet år 1900. I Hedby som helhet finns ovanligt många gårdar med såväl äldre timrade bostadshus och ekonomibyggnader som är förhållandevis oförändrade från åtminstone 1800-talet. Även om vissa exempelvis fähus utbytts mot större anläggningar under sent 1800-tal eller under 1900-talet, och vissa bostadshus ombyggts, utbyggts eller utbytts är helheten ändå välbevarad och ålderdomlig. Ett särdrag med högt värde är att det i Brända finns ovanligt många enkelstugor i två våningar med form och exteriör som i stort bär 1800-talsprägel. Ett annat särdrag är den historiska förekomsten av härbreklungor lika de i Almo, dock finns endast antydan till sådana klungor kvar idag. I Hedby finns ett rikt bestånd av enkelstugor som inte nämnvärt förändrats exteriört sedan 1800-talet. Dessa byggnader är särskilt värdefulla eftersom de vittnar om hur bostadshusen i de flesta byar i Leksandsbygden kunde se ut i äldre tider. Enkelstugor i Hedby och Brända bör inte ändras genom exempelvis utbyggnad till parstugor eller genom förändrad detaljutformning.

Värden/var varsam med:

• Att husen är byggda i trä eller knuttimrade, samt att de äldre husen ofta har en genomgående enkel karaktär utan onödiga utsmyckningar.
  
• Välbevarade bostadshus från innan 1930 i form av parstugor, korsplanshus, vinkelhus och sidokammarstugor samt de enkelstugor som är belägna på fastigheterna Hedby 16:10, Hedby 16:9, Hedby 9:10, Hedby 2:3, Hedby S:17, Hedby 25:6, Hedby 14:6, Hedby 3:7, Hedby 11:7, Hedby 11:4, Hedby 18:3, Hedby 37:12, Hedby 27:2, Hedby 30:6, Hedby 32:5, Hedby 13:5, Hedby 32:8, Hedby 31:3, Hedby 5:5, Hedby 6:9 och Hedby 5:11. Värdefulla exempel på parstugor, korsplanshus och sidokammarstugor finns på fastigheterna Hedby 17:11, Hedby 1:5, Hedby 2:4, Hedby 6:8, Hedby 27:9, Hedby 25:2, Hedby 33:7, Hedby 8:2, Hedby 11:10, Hedby 11:7 och Hedby 6:13. Värdebärande egenskaper är byggnadernas: befintliga timmerstommar; långsmala eller rektangulära form; blottlagda timmerstommar; befintliga stående locklistpaneler och liggande spontpaneler i trä; befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga dörrar och farstukvistar samt långbroar; lövsågade eller profilsågade detaljer på farstukvistar; dekorerade taktassar; grundmurar med synlig natursten. Stommen och formen på alla de bostadshus som uppförts innan 1930 men därefter väsentligen förändrats är värdefulla.
  
• Samtliga knuttimrade ekonomibyggnader – djurhus, förvaringshus och verkshus uppförda innan 1930. Äldre knuttimrade ekonomibyggnader är en omistlig beståndsdel i byarnas karaktär och bör inte flyttas, rivas eller väsentligen förändras. Några värdefulla exempel på sådana byggnader finns på fastigheterna Hedby 16:10, Hedby 19:2, Hedby 9:10, Hedby 2:3, Hedby 2:4, Hedby 10:12, Hedby S:17, Hedby 25:6, Hedby 14:6, Hedby 6:14, Hedby 5:5, Hedby 7:9, Hedby 17:10, Hedby 25:2, Hedby 30:6, Hedby 27:2, Hedby 13:3, Hedby 13:5, Hedby 4:5, Hedby 32:5, Hedby 5:11, Hedby 11:7, Hedby 11:4 och Hedby 39:1.

Även om de äldre husen i Leksand är unika och i sina detaljer bär många olikheter som gör varje gård speciell, finns flera gemensamma nämnare som starkt påverkar bebyggelsens karaktär. Ofta framträder bebyggelsen som ett gytter av tätt placerade röda hus med likartad storlek och form. Det är denna karaktär som kanske starkast kännetecknar byarna, och de aspekter av bebyggelsen som bidrar till denna karaktär är därför särskilt värdefulla. Nästan alla hus i de äldre byklungorna är låga - sällan högre än två hela våningar. Många byggnader har dessutom en långsmal form eller bildar tillsammans långsmala längor som ingår i olika kringbyggda former. De flesta byggnaderna har också sadeltak med tegeltäckning. Att de flesta husen är färgade med falu rödfärg eller omålade i trä är också mycket viktigt för byarnas generella karaktär. Den faluröda färgen har dessutom historisk betydelse, då den präglat byarna i Övre Dalarna och Leksand sedan åtminstone 1800-talets senare hälft. Beträffande vita detaljer i form av exempelvis fönster, fönsterfoder, vindskivor och knutbrädor är detta värdefullt där det förekommer, eftersom även detta är en påtaglig beståndsdel i byns karaktär.

Värden/var varsam med:

• Den sammanhållna byggnadshöjden om högst två hela våningar.
  
• Att byggnaderna har en långsmal form, eller bildar långsmala enheter som tillsammans bildar kringbyggdhet. I Hedby är de flesta äldre bostadshusen enkelstugor med en mer rektangulär än långsmal form samt med flacka sadeltak. Bostadshus med sådan form är en särskilt viktig parameter i byns övergripande karaktär.
  
• Att byarna är tätt bebyggda, och att husen står tätt intill varandra.
  
• Tegel som takmaterial, i synnerhet befintliga enkupiga och tvåkupiga tegeltak.
  
• Den enhetligt förekommande ofärgade eller faluröda färgen. Avstå från att rödmåla naturligt grånade timmerhus. Dessa byggnader har en egen karaktär som i sig är värdefull, och som samspelar väl med sin omgivning även utan rödfärg.
  
• Vitmålade detaljer så som fönster, fönsterfoder, fönsteröverstycken, knutbrädor och vindskivor där de redan förekommer. Undvik att måla andra detaljer än fönster och fönsterfoder vita på äldre ekonomibyggnader, eftersom detta ej förekommit i någon större utsträckning historiskt.

I Hedby är de flesta av de äldre gårdarna kringbyggda på två eller tre sidor. Det finns även ett par gårdar i Utti Brända som bibehållit en ålderdomligare sluten fyrkantsform. De kringbyggda gårdarna återspeglar hur bebyggelsen vanligen ordnades i det äldre bondesamhället i Dalarna. Den kringbyggda gårdsformen började förekomma mot slutet av medeltiden, och utvecklades sedan mot den fyrkantiga kringbyggda form som dominerade helt i Leksand under större delen av 1700- och 1800-talen. Traditionen med den kringbyggda gården uppstod sannolikt i syfte att skydda gårdstunet från väder och omgivning. Många gårdar som tidigare varit helt kringbyggda gårdar kom på grund av sociala och ekonomiska förändringar att utglesas från och med det sena 1800-talet. Så är även fallet i Hedby, där många gårdar runt om i byn är utglesade på detta sätt. Orsakerna till förändringen är flera. Det blev bland annat vanligt att funktioner som tidigare haft enskilda byggnader ersattes av större ladugårdskomplex med tegeldel. Den täta och slutna karaktären kvarlever dock i många byar, och utgör en värdefull och tydlig karaktär som är miljöskapande och trivsam. Kringbyggdhet är dessutom typiskt för Leksand och Övre Dalarna.

Värden/var varsam med:

• Byggnader som bidrar till kringbyggda gårdstun. Oavsett ålder bör sådana byggnader inte rivas eller flyttas. Byggnader som är placerade med fasader mot en bygata bör hanteras särskilt varsamt, eftersom sådana byggnader påverkar hela byns karaktär. Särskilt värdefulla är de gårdar som är kringbyggda på minst tre sidor och/eller som helt sluter sig mot omgivningen. Några nämnvärda exempel finns på fastigheterna Hedby 2:3, Hedby S:17, Hedby 25:6, Hedby 14:6, Hedby 11:7, Hedby 6:8-Hedby 9:19-Hedby 6:15, Hedby 5:5, Hedby 7:9, Hedby 17:10, Hedby 27:2, Hedby 30:6, Hedby 13:5-Hedby 13:3-Hedby 4:5-Hedby 32:5 och Hedby 11:4.
  
• Områden där byggnaderna sluter sig tätt om omgivningen och områden där byggnaderna står nära gaturummet och bildar täta och slutna bygaturum.
  
• Portlider och dörrar som leder in till gårdstunen.

Under 1800-talet kom den industrimässiga sågindustrin att erbjuda billigare sågade trävaror, något som i hög utsträckning kom att påverka Övre Dalarnas byggnadskultur. I Leksandsbyarna ledde utvecklingen bland annat till att det blev vanligare med exempelvis utsmyckade farstukvistar och på sikt även trähusbyggande med nya tekniker. I vissa byar sammanföll den ökade tillgången på sågade trävaror med ett ökat relativt välstånd, och i vissa av byarna tillkom i samband med detta nya större manbyggnader i form av exempelvis korsplanshus eller salsbyggnader, något som tidigare varit ovanligt i Leksand. I Hedby har snickarglädjen främst lämnat avtryck genom förekomsten av dekorerade farstukvistar och takutsprång. Det förekommer även flera byggnader med fasad i liggande och stående spontpanel, samt ett antal korsplanshus sannolikt uppförda under det sena 1800-talet eller kring sekelskiftet år 1900. Hus med detaljer i snickarglädjestil och/eller med spontpanel kan tydligt berätta om hur 1800-talets sågverksindustri kom att erbjuda nya materiallösningar och möjligheter till dekorering. Vidare kan sådana detaljer erbjuda förståelse för bredare berättelser om samhällsförändringar i Leksandsbygden under 1800-talet, vilket är värdefullt. Detaljer i snickarglädje dessutom ofta höga materialmässiga och utformningsmässiga kvalitet vilket är mycket värdefullt.

Värden/var varsam med:

• Befintliga fasader med liggande och stående spontpanel. Förhållandet mellan stående och liggande element i fasadkompositionen.
  
• Befintliga farstukvistar i snickarglädjestil, med profilsågade detaljer, komplicerade fönster och spegeldörrar.
  
• Befintliga profilsågade och lövsågade fasaddetaljer.
  
• Befintliga äldre träfönster på byggnader uppförda under perioden 1870–1910: befintlig fönstersättning; befintliga fönsterkarmar; befintliga fönsterbågar i trä med fasta spröjs av trä eller bly tillkomna innan 1950; befintliga fönsterrutor tillkomna innan 1950; profilerade fönsteröverstycken; dekorativa gavelfönster; befintliga fönsteromfattningar utförda i slätputs.
  
• Befintlig karaktär på tak och takutsprång beträffande byggnader uppförda under perioden 1870–1910 – befintliga paneler, taktassar och stuprör. Befintliga en- eller tvåkupiga tegeltak, befintliga takformer - sadeltak och valmade sadeltak.
• Befintliga skorstenar i tegel.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och den folkliga timmerhustraditionen avtog. Mot sekelskiftet år 1900 väcktes främst bland stadsbor och kulturpersonligheter ett nytt intresse för den äldre bondekulturens olika uttryck, däribland dräktskick, sånger och musik, traditioner och byggnadskultur. Många faktorer låg till betydelse för detta, däribland nationalstatens framväxt, en ökad urbanisering och världsutställningar i nationalismens förtecken. Övre Dalarna kom att föreställas som ett genuint reliktområde över det gamla Sverige, och många turister begav sig till bland annat Leksand för att uppleva den kultur som på andra platser betraktades som bortglömd eller utdömd. Med tiden kom kulturpersonligheter och förmögna stadsbor att bygga påkostade sommarnöjen och konstnärshem på natursköna platser i bland annat Noret, Bastberg, Tällberg och Plintsberg. Husen byggdes ofta i nationalromantisk – eller dalaromantisk stil. Nationalromantiken som arkitekturstil hade sin storhetsperiod i Sverige under decennierna efter sekelskiftet år 1900. I Leksand förekom emellertid detaljer och stilelement typiska för nationalromantiken ända in på 1970-talet.

Nationalromantisk arkitektur kännetecknas ofta av en vurm för traditionella och hantverksmässigt framställda material. Stor inspiration hämtades från den brittiska »arts- and craftsrörelsen«, som i motreaktion på vad som upplevdes som ett allt för icke-originellt och stilfixerat 1800-tal förespråkade en tillbakablick mot enkelt hantverk och materialens inneboende skönhet. I Leksand är det även vanligt med former tagna ur och tolkade genom det tidiga 1900-talets idealbild av det äldre bondesamhället i Dalarna. Här finns blyspröjsade fönster med fönsterluckor, kronskorstenar, timmerväggar, stavspån, branta takfall, vindflöjlar med drakornamentik och stolpverkskonstruktioner. I vissa fall var de nationalromantiska husen utformade för att nära efterlikna äldre byggnadstyper så som parstugor och enkelstugor. I Hedby finns ett litet men betydelsefullt bestånd av nationalromantiska byggnader koncentrerade till skogsbrynet i södra delen av Brända. På fastigheten Hedby 14:3 finns exempelvis ett sommarnöje med mycket höga kvaliteter beträffande utformning, hantverk. Byggnaden kan berätta om hur nationalromantiken som arkitekturstil påverkade Leksands byar kring sekelskiftet år 1900.

Värden/var varsam med:

• Byggnadernas befintliga timmerstommar, former och storlekar.
  
• Befintlig färgsättning beträffande fasader och detaljer.
  
• Befintliga takformer och takmaterial i form av enkupigt taktegel. Befintliga takkupor och inbyggda balkonger. Befintliga tegelskorstenar.
  
• Befintliga fönster med trä- eller blyspröjs. Profilerade fönsteröverstycken och fönsteromfattningar. Befintliga fönsterluckor.
  
• Befintliga trädörrar exempelvis med rombmönster. Befintliga farstukvistar och trapphus.
  
• Trädgårdsmiljöer med naturtomtskaraktär, grindar och gärdesgårdar.
• Terrasseringar.
  
• Flaggstänger med granitfundament.

Under 1800-talet nådde industrialiseringen Dalarna. Efter hand ersattes böndernas timmerhusbyggande av nya tekniker, och timringskonsten kom istället att ägnas åt konstnärers och förmögna stadsbors sommarnöjen. Från mitten av 1900-talet återuppväcktes timmerhusbyggandet genom en medveten satsning. Särskilda timmerhusföretag etablerades och byggde timmervillor åt vanligt folk. Det blev även vanligt med fritidshus av timmer, ofta i fjällen eller i stugbyar. De timmerhus som uppfördes från och med 1900-talets mitt var ofta formgivna med inspiration från stiltypiskt modernistiska villor från samma period. Sådant som form, storlek, takvinkel och planlösning liknade ofta utformningen på andra samtida småhus. Det förekom även, om än inte alltid, att byggnaderna försågs med detaljer som anspelade på nationalromantiken och idéer om det äldre bondesamhället. På vissa hus förekommer exempelvis fantasifullt tilltagna allmogedetaljer så som fönsterluckor, stora och små blyspröjsade fönster med färgat antikglas, kronskorstenar och farstukvistar med rosmålningsmotiv i triangelfälten och svarvade hörnstolpar. Andra detaljer som tillhör dessa timmerhus är trägärdesgårdar i fäbodstil och gårdsportaler med stolpar i rot. På fastigheten Hedby 23:2 finns en mycket speciell bystuga med fasad i röd locklistpanel uppförd 1931 och tillbyggd i norr 1975. Byggnaden, trots att den är uppförd med annan stomme än timmer, bär på många av de stildrag som senare kom att prägla modernistiska timmerhus och särskilt den kategori av sådana byggnader som hämtat inspiration från nationalromantiken. Att byggnaden är särskilt värdefull hänger samman med att den genom sin detaljutformning kan berätta om hur nationalromantiken fortlöpte i byarna även in på den moderna epoken, samt att byggnaden både i detaljer och som helhet håller hög utseendemässig och materialmässig kvalitet. Detta förutsatt att byggnaden uppfördes med sin nuvarande utformning och inte senare fått den genom renovering.

Värden/var varsam med:

• Byggnadens befintliga stomme, fasadutformning och färgsättning beträffande faluröd locklistpanel och grågrön betongsockel.
  
• Befintlig utformning beträffande tak och takform. Befintlig hög och smal tegelskorsten med enkel utkragning och vindflöjel i smidesjärn med årtalet 1931 samt övriga dekorationer.
  
• Befintliga profilsågade vindskivor och snickeridekorationer vid taknocken.
  
• Befintliga blyspröjsade fönster och fönsteromfattningar samt fönsteröverstycken i form av exempelvis trekantsfält med profilsågad list.
  
• Befintliga trädörrar med rombmönster.
  
• Befintliga farstukvistar med rundsvarvade hörnstoplar, sadeltak och dekorerade vindskivor. Befintlig belysningsarmatur och färgsättning på farstukvistar.
• Befintliga platsbyggda sittbänkar och texten »Brändstuggu« i frakturstil på trekantsfältet ovan den större farstukvisten på bystugan.

I norra delen av Brända finns en transformatorstation av typen »Dalkulla«, vilket är förekommande bland annat i Djurabygden och en bit norrut i Sjöbotten. Transformatorstationer av det slaget är värdefulla eftersom de är tydligt anpassade till karaktären i byarna, och kan berätta om hur bland annat ny teknologi genom varsam utformning kunde anpassas till den ålderdomliga helhetskaraktären i byarna under exempelvis 1900-talet.

Värden/var varsam med:

• Transformatorstationen i sin helhet.

Skolbyggnaden kan berätta om skolväsendet i byarna under äldre tider och har därför ett kulturvärde. Byggnadens farstukvistar är uppförda i en enkel stil som anknyter till äldre farstukvistar i Leksandsbygden, vilket är värdefullt.

Värden/var varsam med:

• Byskolan i sin helhet, men särskilt:
  
• Byggnadens befintliga stomme och färgsättning
  
• Den smala spontade liggpanelen.
  
• Befintliga fönster i form av spröjsade tvåluftsfönster med träbågar där hörnen sammanhålls med vinkeljärn samt befintliga fönsteromfattningar.
  
• Befintlig utformning beträffande takutsprång.
  
• Befintlig skorsten.
  
• Befintliga farstukvistar med profilsågade hörnbrädor.

Brandstationen kan berätta om brandväsendet i byn i äldre tider samt om den historiska bygemenskapen och är därför värdefull. Byggnadens slangtorn är dessvärre avlägsnat.

Värden/var varsam med:

• Brandstationen i sin helhet, men särskilt:
  
• Byggnadens befintliga stomme och färgsättning
  
• Den smala spontade liggpanelen.
  
• Befintlig utformning beträffande fönster och dörrar.
  
• Befintlig utformning beträffande takutsprång.
  
• Befintlig utformning beträffande tvåkupigt lertegeltak.

I Hedby omgärdas de flesta gårdarna med utmärkande faluröda spjälstaket som sitter på granitstolpar. Staketen är sannolikt tillkomna ursprungligen under 1800-talets senare hälft eller början av 1900-talet och utgör idag en viktig del av byns karaktär som den går att betrakta från bygatan. Många av bygatorna i Hedby är förövrigt inte asfalterade, något som ytterligare förstärker byns ålderdomliga karaktär, vilket är mycket värdefullt.

Värden/var varsam med:

• Befintliga staketstolpar i granit.
  
• Befintlig utformning beträffande äldre spjälstaket (med smala spjäl).